I morse när jag gick hem från dagis var jag på ett strålande humör. Jag tog min vanliga promenad, vinden blåste friskt och jag tänkte att idag är en underbar dag! Äntligen känns det bra efter allt skit som har hänt de sista månaderna. Kommer hem, gör mig en kopp thé och bam! Inser att det bara är drygt en månad kvar. En månad tills jag förlorar bror nummer två och genast blir livet skit igen. Nu börjar den långa väntan på sommaren.

Ja. Vi kan träffas hos mina föräldrar. Men inte helt utan strul. Inte att han som i dagsläget kan ringa och glatt fråga om jag vill bjuda på en kopp kaffe för att han känner sig lite sällskaplig. Inte som nu när vi sitter i varsin soffa och diskuterar immaterialrätt och fotografi och läser varandras inlämningsuppgifter, eller att han stannar på middag efter den där koppen kaffe och glatt leker Pokemon och diverse andra monsterlekar med en lycklig Wille. Jag kommer att sakna detta. Jo, jag vet att de finns där, bara ett telefonsamtal bort, men just nu känns det som att jag inte har några bröder kvar och jag är jätteledsen.

Jag är tacksam för alla peppande och goa kommentarer jag fått de sista veckorna för det här är verkligen skitjobbigt. Vi syskon har alltid varit tajta och periodvis träffats varje dag. Vissa perioder har vi inte umgåtts fullt lika mycket, men så här illa har det aldrig varit förut om man bortser från när jag bodde 150 mil bort. Lillbrorsan har jag väl träffat drygt 3-4 gånger sedan i våras. Det känns dessutom jobbigt att förklara för Wille varför han inte får träffa sina morbröder. Anledningen till varför vi flyttade tillbaka till Skåne var just för att han skulle kunna växa upp med min familj i närheten.

Och jag? Själv har jag lust att fly landet. Ta Wille och sambon med mig och aldrig någonsin se tillbaka.
Problem solved. Just like that.