I morse när jag gick hem från dagis var jag på ett strålande humör. Jag tog min vanliga promenad, vinden blåste friskt och jag tänkte att idag är en underbar dag! Äntligen känns det bra efter allt skit som har hänt de sista månaderna. Kommer hem, gör mig en kopp thé och bam! Inser att det bara är drygt en månad kvar. En månad tills jag förlorar bror nummer två och genast blir livet skit igen. Nu börjar den långa väntan på sommaren.
Ja. Vi kan träffas hos mina föräldrar. Men inte helt utan strul. Inte att han som i dagsläget kan ringa och glatt fråga om jag vill bjuda på en kopp kaffe för att han känner sig lite sällskaplig. Inte som nu när vi sitter i varsin soffa och diskuterar immaterialrätt och fotografi och läser varandras inlämningsuppgifter, eller att han stannar på middag efter den där koppen kaffe och glatt leker Pokemon och diverse andra monsterlekar med en lycklig Wille. Jag kommer att sakna detta. Jo, jag vet att de finns där, bara ett telefonsamtal bort, men just nu känns det som att jag inte har några bröder kvar och jag är jätteledsen. 
Jag är tacksam för alla peppande och goa kommentarer jag fått de sista veckorna för det här är verkligen skitjobbigt. Vi syskon har alltid varit tajta och periodvis träffats varje dag. Vissa perioder har vi inte umgåtts fullt lika mycket, men så här illa har det aldrig varit förut om man bortser från när jag bodde 150 mil bort. Lillbrorsan har jag väl träffat drygt 3-4 gånger sedan i våras. Det känns dessutom jobbigt att förklara för Wille varför han inte får träffa sina morbröder. Anledningen till varför vi flyttade tillbaka till Skåne var just för att han skulle kunna växa upp med min familj i närheten.
Och jag? Själv har jag lust att fly landet. Ta Wille och sambon med mig och aldrig någonsin se tillbaka.
Problem solved. Just like that.
Å Tove, vad jobbigt!
Familjen är så viktig! Visst är telefonen bra, men det blir ju dock inte detsamma.
Har inga bra tips eller annat klämkäckt att komma med
Men jag är ledsen för din skull, ja för er…
Ja det här blev inte något uppmuntrande precis…men vad finns att säga
Varför kan inget vara enkelt ??? *morr*
Stor Stor Kram
[Reply]
Skulle ju skriva detta privat tänkte jag, eftersom du sagt att din bror och även tjejen(?) läser bloggen. Du får gärna radera ovanstående kommentar!
Usch… stor kram till dig vännen.
Läste ditt långa mail förresten. Jag kanske hade missuppfattat saker å ting..? Hoppas att det ordnar sig på nåt vis i alla fall. Det finns ju trots allt en lösning på problemet…
Själv skulle jag aldrig tveka, om det var min katt det gällde, men alla är ju olika… Grannarna behöll sina två i flera månader trots att deras son, som bara var en liten plutt vid den tidpunkten, fick åka till sjukan med akuta andningssvårigheter flera ggr och läkarna sa att de till 99% var säkra på att det ar katterna som var problemet. (Han är fortfarande allergisk mot katter men klarar av det ändå. Han kommer ju hit och umgås med Jesper… Han börjar dock nysa och ha sig efter några timmar)
Kraaaam
[Reply]
Gissar att problemet inte är löst ännu. Kommer bror nr 2 bo hos bror med katterna??
Var det inte sagt att hon kommer göra sig av med katterna? Dåå kan ni ju umgås igen. Säger som Evendim, för mig hade också varit ett självklart val. Förstår att du tycker det är skit!
Kramar
[Reply]
Blir himla ledsen av din situation och att personen i fråga verkar vara oerhört egoistisk
KRAM!!
[Reply]