
Mina Dr Martens, skotypen som har hängt med sedan jag var 16 år gammal. Tror dessa är mitt tredje eller fjärde par kängor, sedan har jag ett par lågskor också som är riktigt utslitna vid det här laget.

Mina Dr Martens, skotypen som har hängt med sedan jag var 16 år gammal. Tror dessa är mitt tredje eller fjärde par kängor, sedan har jag ett par lågskor också som är riktigt utslitna vid det här laget.

Luleå, 2008.

2. Pass.
3. Briccanyl.
4. Cerat.
5. Digitalminnen, 4G samt 8G
6. Mobiltelefon.
7. Kameran, dock osynlig på fotot. Min ständiga följeslagare.

Fotot togs på den tiden jag brukade köpa hem snittblommor, jag drar mig för det idag då det inte finns några miljövänliga alternativ. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats med vad jag tycker om saken, men i och med att jag för närvarande sitter på sambons jobbdator finns ej tiden att göra det.
Mitt tips är istället att gå och fota i en blombutik alternativt kommunens blommor som sätts ut i sommartid.
Jag har genom alla år fått höra att vår samsovning kommer att skapa problem. Ska inte grabben börja sova själv snart? Nej. Så fort han fick ett eget rum vid runt 3 års ålder möblerade vi rummet med en säng, om han skulle vara intresserad. Genom åren har den används till gäster samt till allehanda olika lekar – alltid bäddad, alltid redo. Men utan tvång.
Vissa av kompisarna (främst på sambons sida, mina vänner vet hur stark jag är i mina åsikter och har nog inte funnit det konstigt alls) har tyckt att det hela varit lite löjligt, jag har i deras ögon lyssnat för mycket på mitt barn och inte tvingat honom tillräckligt – med andra ord måste ju Wille vara den som bestämmer i vår familj! [..suck, så är det naturligtvis inte..] Faktum är att under gemensamma semestrar har de haft större problem med att söva sina barn än vi vår. Självklart har det funnits gånger då man bara legat och väntat på att ungen skulle somna, men överlag är jag väldigt nöjd med vårt agerande. Sedan Tyra kom sover Wille i egen säng, men de första 8-9 månaderna sov sambon där också. Mycket förändrades ju i och med hennes ankomst och vi ville för allt i världen inte att han skulle känna sig utanför bebisbubblan.
Att grabben är den mest sociala och trygga personen jag vet känns som en liten, men välbehövd, knäpp på näsan. Alla fåniga kommentarer jag fått genom åren, vilket kjoltyg grabben skulle bli etc. Behöver jag säga att det känns riktigt bra? Jag kan f ö meddela att grabben kan somna själv, men föredrar att somna tillsammans med oss. När sambon är borta somnar Wille i soffan, ofta till ljudet av mig och Tyra. Inom loppet av 10 minuter sover han som en stock och en stund senare bärs han in till sin säng.

På semestern fick vi sällskap i sängen i form av kompisens dotter som tyckte det var så mysigt att sova ihop.
Något ni snart börjar höra till leda här i bloggen är hur starkt påverkad jag blev av mina tre uppväxtår i Västafrika. Vår hushållerska, som jag skrivit om förr, födde flera barn under vår tid där och den jag knöt an till mest hette Ana. Ana ammades och bars precis som de andra afrikanska barnen i landet på den tiden – länge, ofta och i sjal, både på ryggen och magen.
Redan där och då, vid en 12-13 års ålder, bestämde jag mig för att bära mitt framtida barn i sjal. Det finns till och med bilder på mig där jag bär Ana på ryggen, vilket är väldigt roligt att ha idag. Tyvärr har min gode fader snott tillbaka en del bilder jag i min tur tagit från mina föräldrars gamla fotoalbum, så nedan visar jag istället en bild på mig i tolvårsåldern, bärandes på unge Eriksson.
(jag använder mig av MaM ECO)

Bland det bästa jag vet när det gäller dotra är stunden då hon skall sova. När hon ligger i min famn i soffan och vi busar lite lätt, gosar med varandra och pratar. Känner på en näsa. Tittar på en tå. Tittar varandra in i ögonen och bara finns. Mitt hjärta svämmar över av all kärlek.


Bergnäsbron, Luleå.
Jag gillar verkligen den här bilden, och känslorna den frammanar. Att åka hem från Luleå tenderar ju inte att stå på min topplista precis men vi hade så kul i bilen jag, brorsan och kusinen när vi åkte ut till Kallax den här dagen. Solen strålade, vädret var underbart och vi hade (som vanligt) haft en underbar vecka hos min älskade farmor. Där och då, just i den stunden, stod livet på topp.