(nej, det är inte smuts på linsen utan fåglar som flyger långt bort i fjärran)

Nu så här några dagar senare känner jag att nej! Jag känner mig ännu inte riktigt färdig med vintern! Mer, jag vill ha mer!

Gågatan, Malmö.

Vanlig vy i skogarna vid mina föräldrars hus.

Jag har varit bloggsugen i flera dagar men nu när jag äntligen finner tid är lusten borta. Vardagen spinner på i sin vanliga mak och det är ju egentligen inte så mycket intressant som händer här hemma. Jag skulle egentligen kunna skriva om hur underbart jag tycker det är att uppleva världen genom Tyras ögon, om hur hon just nu tycker om att ställa sig upp varhelst hon kommer åt, om hur roligt hon verkar tycka det är att gå, och som i sin lilla värld verkar tro att hon behärskar just detta utan någon som helst hjälp, om hur hon nöjt lärt sig vinka eller att hon – just idag – börjat pratsjunga när hon sitter och leker vid matbordet. Att brorsan är stora idolen som nästan alltid får henne att brista ut i skratt, att hon varje dag får mig att känna glädje och tacksamhet. Precis som sin bror. Eller att Wille börjat träna karate, att han är betydligt bättre i skolan än vad han ger sig själv cred för och att han fyller hela ÅTTA år denna vecka. Om hur han på skolan skryter om sin sööööta syster samt med stort leende berättar hur han och morsan klarat av alla banorna på Indiana Jones LEGO-spel. (hur blev jag morsan helt plötsligt?!)

Nej. Jag struntar i att skriva om vardagen. Ni får nöja er med en något höstlig bild – tagen i söndags.

För tolv år sedan var vi bara två…och nu är vi fyra! Vår familj känns helt komplett.

Denna dag har jag dragit på länge nu, det är mycket som får mig att skratta men som jag inte riktigt fotograferat så dagens bild får bli på dotra. Mina barn roar mig oerhört!

Citytunneln, Malmö.

Denna bild togs i samband med valet i september, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då jag inte har någon som helst lust att översätta det jag skrev på Flickr den dagen kopierar jag helt sonika in texten därifrån… Ursäkta min kassa engelska haha.

As some of you might have read in the news Sweden had an election yesterday, and unfortunately a racist party is now part of the parliament. Oh yes. I´m ashamed and of course very disappointed that it has come to this.

I think this is a consequence of mainly two reasons. Firstly, people tend to get a little hostile towards other cultures when they have it tough economically. The unemployment in Sweden is quite high at the moment and since the last election the medical treatment insurance (which is mainly funded by taxes) has worsened and there´s A LOT of people who´s very sick and is assumed to work. We´re talking cancer patient who´s gotta go to the Employment office just a day or two after the operation. This is not OK.

The second reason is that the other parties don´t talk about the immigration. Well. Right about now we have about 15% immigrants in Sweden and not everyone gets to learn Swedish. I´ve been hearing examples of people which been here for FIVE frakking years and still can´t talk a word Swedish. Now that´s wrong, we´ve got to help them with education and jobs and integrate them into our society. My mom is a Swedish teatcher for immigrants and I can´t count the times she´s been feeling desperate over the bureaucracy when it comes to the education.

So this is the situation – we can barely TALK about the immigrants without others thinking that we´re racist. Pathetic.

As I said I´m ashamed. I´ve always encouraged everyone to learn about other cultures and as some of you might remember I´ve studied cultural anthropology, indigenous people as well as courses in undeveloped countries. I believe it´s essential to accept other people.

The books above is just a small part of my library at home – I always buy the books to my classes. The dress I got as a child in West Africa where I lived for a few years. Yes. I can still wear it, although it´s a little tight over the boobies.

The socks? Well. I was humming Black and White with MJ but I could only find a pink sock to go with my black one… *LOL*

Så gick åren. Närheten till sonens dagis uppvägde faktumet att vi egentligen inte trivdes. Under åren har vi stagnerat i vårt ointresse när det gäller lägenheten, men bestämde oss för en tid sedan att börja leta efter nytt boende – ett hus någonstans på Österlen. Vi har ännu inte funnit det vi letar efter, och bor således kvar här ytterligare ett år. Grundskolan vi fasade inför, och som fått så mycket kritik, har tagit sig i kragen ordentligt och vi känner att det här faktiskt blev riktigt bra för sonen. Samma kompisar som på förskolan, engagerade lärare samt ett bra koncept på utbildningen.

Trots alla stora ord om att jag aldrig ville uppfostra barn i Malmö, vilket jag står för än idag, är det här jag har bott längst och trots att jag tycker att den är för grå, tråkig och platt kommer jag att med hela mitt hjärta sakna denna stad. Mitt hem, under så många år.

Jag tänker börja blogga igen.

4 månader. Så kort tid har gått sedan en av mina stora kärlekar kom in i mitt liv. Hon är glädjen själv, har aldrig långt till ett leende. Nyfiken på världen och gosigheten själv. Åh vad jag njuter!

Kärlek.

På hemväg från Tyras allra första besök på BVC.

Lund, september 2008