Jösses vad tiden går! Här försvinner tiden iväg på mammaledighet, födelsedagar och annat sällskapligt. Tanken var även att hinna med en fjuttig 5hp kurs också under våren, men jag vet inte om jag kommer att hinna lägga ned den tiden. Faktum är att jag ännu inte är färdig med Visuell Kommunikation som jag påbörjade förra våren, tiden att sitta ned och ha föreläsningar finns helt enkelt inte nu.

Projektet då? Jo tack, jag har glömt någon dag men annars rullar det på som vanligt. Nedan ser ni dotra i full action. Hon har inget eget rum, och kommer inte heller att få det inom överskådlig tid, och får således domdera i en del av vardagsrummet. Hennes domäner är en halv halv (!) bokhylla, min gamla skohöstol samt Willes gamla lära-gå-vagn som hon för tillfället tycker är suuuuperkul.

Roar sig med några av Willes gamla leksaker som förvaras i skohöstolen

Någon som brukar se The Walking Dead? Tyra låter som en Walker när hon ser något hon finner intressant. Låter superkul, i alla fall för oss som är hängivna tittare av serien. Hääääääääh…. väser hon och sträcker ut armarna efter det hon vill åt.

Nu är det dags att ta tag i mitt falerade försök att köra 365. Mitt första år gick bra – det var väldigt få dagar jag missade – men mitt andra hade nog fått pris som det tristaste. Inte nog med att det blev mängder av privata bilder på bebis så är det nog minst en 50-60 dagar som jag inte fotograferade. Skärpning!

Dag 1. År 3. Jag kommer att återanvända mitt Tema Kärlek jag hade förra januari.

Dag 1. År 2.

Dag 1. År 1.

Just nu är jag grymt ressugen.

Jag brukar alltid försöka njuta av det vackra i alla årstider, men faktum är att jag är en sommarflicka. Värmen är min bästa vän, jag trivs bäst när det är riktigt varmt, gärna runt 30-35 grader. Tyvärr har jag en fjant till karl som absolut inte vill ha det så varmt, så att flytta tillbaka till underbara, härliga, varma Afrika (helst Väst-, Öst- alternativt Södra Afrika) finns inte riktigt med på kartan. Thailand erbjuder han mig, men näääh.

(av någon underlig anledning kan han tänka sig Australien – jag tackar och tar emot!)

Amboseli nationalpark, Kenya.

För tolv år sedan var vi bara två…och nu är vi fyra! Vår familj känns helt komplett.

Denna dag har jag dragit på länge nu, det är mycket som får mig att skratta men som jag inte riktigt fotograferat så dagens bild får bli på dotra. Mina barn roar mig oerhört!

…bodde jag på flertalet olika platser. Något som jag brukar återkomma till lite då och då i bloggen är åren i Väst-Afrika. Hur livet där under tre år påverkat mig så fundamentalt, in i både kropp och själ. Hur intresset för andra kulturer föddes, kärleken till ett annat land. Självständigheten, känslan att känna sin stad utan och innan och älska den till fullo.

Mitt gamla hus

Det är underligt det här med bloggandet. Själv känner jag inte att det var så länge sedan jag uppdaterade, men när jag tittar på datumet blir jag förvånad över hur länge sedan det verkligen var. Tiden springer iväg så snabbt, och numera har vi en 7 månaders bebis här hemma med allt vad det innebär. Det är så underbart och härligt och om jag själv (och Wille) hade fått bestämma hade vi haft en hel dröööös med dem.

Någonting jag känner att jag borde göra mer är att fotografera. Helgen spenderades tillsammans med gamla vänner i Småland och när jag tittar igenom alla fotografier därifrån inser jag att jag kommit ifrån fotograferandet lite de sista månaderna, jag känner mig inte helt komfortabel och säker på mig själv. Lite distansierad. Självklart har jag tagit en del foton under hösten, men av naturliga skäl har de främst bestått av gosigheten själv:

En för tillfället extremt mammig bebis.

Här bor jag. I Malmö. I en trälig 3:a på 64 kvadratmeter som vi från början flydde till på grund av för mycket katter/hundar i vår gamla trappuppgång. Och då menar jag verkligen att djuren var där också. Ofta. För en pälsdjursallergiker som jag var det förödande. Så vi flyttade. Till ett vad vi trodde var ett relativt tillfälligt boende. ”Bara tills vi hittar något bättre” sade vi till varandra.

Så gick åren. Närheten till sonens dagis uppvägde faktumet att vi egentligen inte trivdes. Under åren har vi stagnerat i vårt ointresse när det gäller lägenheten, men bestämde oss för en tid sedan att börja leta efter nytt boende – ett hus någonstans på Österlen. Vi har ännu inte funnit det vi letar efter, och bor således kvar här ytterligare ett år. Grundskolan vi fasade inför, och som fått så mycket kritik, har tagit sig i kragen ordentligt och vi känner att det här faktiskt blev riktigt bra för sonen. Samma kompisar som på förskolan, engagerade lärare samt ett bra koncept på utbildningen.

Trots alla stora ord om att jag aldrig ville uppfostra barn i Malmö, vilket jag står för än idag, är det här jag har bott längst och trots att jag tycker att den är för grå, tråkig och platt kommer jag att med hela mitt hjärta sakna denna stad. Mitt hem, under så många år.

4 månader. Så kort tid har gått sedan en av mina stora kärlekar kom in i mitt liv. Hon är glädjen själv, har aldrig långt till ett leende. Nyfiken på världen och gosigheten själv. Åh vad jag njuter!

Kärlek.