affluenza.se

Min älskade, underbara farmor tog sina sista andetag i lördags. Hon betydde väldigt mycket för mig, något man kanske kunnat skönja här på bloggen genom åren. Farmor var urtypen för hemmafru på 40- och 50-talet, med sin erfarenhet som kallskänka på Stadshotellet i staden (där hon för övrigt träffade farfar och kärlek uppstod) var hon en bullmamma uti fingerspetsarna. Varje gång vi kom till dem om somrarna var frysen till bredden fylld med kakor av allehanda slag, och vi fikade minst en gång om dagen med kakor, saft och kaffe.

Något man inte kunde se på henne, där hon stod – liten och blid men sina glittrande blåa ögon och kritvita hår – var hennes starka engagemang i politiken. Hon växte upp med två föräldrar som satte politik före familj, som stod upp för det de trodde på. En egenskap de förde över till henne, och vidare genom leden. Något hon däremot inte delade med sina föräldrar var synen på barnen. Hennes egna betydde allt för henne, hon har stått som en fura vid min faders sida genom alla år. Alltid där, redo att ge kärlek, skratt eller ett litet välmenande råd.

Trots att det varit så många mil emellan har vi haft en nära relation. Barndomens somrar spenderades hos farmor och farfar, och emellanåt kom de ned till oss. Hon kuskade ned till Västafrika vid sjuttio års ålder för att hälsa på oss, och efter att min farfar gick bort brukade hon tillbringa två månader om året nere i Skåne hos oss – en månad vid juletid och en månad varje sommar. När orken började tryta återupptog vi semestrarna i Luleå, denna gång med tillhörande respektive och barn. Som flera av er noterat bodde jag hos henne under två år i tjugoårsåldern, och vi fick oss många glada skratt under den tiden.

I min värld har hon stått för trygghet, kärlek, en stor portion humor samt att stå för det man tycker. Hon har alltid trott på mig, stått på min sida och uppmuntrat mig att ta steget mot det jag egentligen vill göra. Jag är så glad att hon har träffat båda mina barn, att vi genom åren spenderat en sommarvecka hos henne varje år – precis som jag själv gjorde när jag var liten. Det stora gröna huset, fullt med gömmor och hemligheter för ett litet barn, står kvar där än. Väggarna hennes bror målade på finns kvar, i alla fall tills huset är sålt och nästa familj flyttar in.

Ena väggen i vardagsrummet består av en vackert målad väv, bilden visar ungefär 1/9 av väggmålningen.

Dotra har bestämt sig för att börja hjälpa till med städningen här hemma.

Jag-kan-själv är som sagt nya mottot här hemma och det är både underhållande och fascinerande. Det är allt från att vilja skära maten själv till att hjälpa till med dammsugningen. Att försöka klä på sig själv är snarare en regel än ett undantag och ve den som försöker hjälpa till när vi är på det humöret! <3

Tyra säger inte så många ord ännu (till min mors stora glädje började Tyra säga mommo häromdagen) men hon är väldigt kommunikativ. Hon har dessutom kommit in i den där perioden när det är viktigt att upprepa vad som precis har skett. Mmmm, bollen var där. Aaaaah, sen flyttade vi den dit. Jaaaa, mommo satt i DEN soffan… Om och om igen.

Dagarna går, och mitt engagemang till fjärde årets 365 projekt består. Det har dock blivit många privata bilder på barnen de senaste två veckorna då jag haft ont i höften och praktiskt taget inte varit utanför dörren. Det här med att få foglosseliknande symptom efter förlossningen är väl ingen hit? Jag nattammar dessutom väldigt mycket och misstänker att även det har påverkat.

Nedan: något väldigt ovanligt här i bloggen – fotografier på mina barn. <3

Jag har onekligen kommit i en svartvit fas. Av tjugotvå dagar med 365 är endast fem i färg, resterande är svartvita.

Tyra, Tyra, Tyra. Lillstumpan som satt allas våra hjärtan i brand. <3

Ute vid stugan njuter pojkarna av badet, och Tyra – iklädd min gamla klänning – roar sig med att undersöka stenarna <3

Den senaste veckan har spenderats i mitt älskade Luleå. På en halvdammig vind i det stora gröna huset min pappa föddes samt växte upp i har vi legat tätt, tätt, tätt hela familjen. Jag blev i vanlig anda påmind om mina barndomssomrar i norr och vart man än vänder sig i huset ligger nostalgin tät. Staketet i vardagsrummet samt de två stora väggmålningar som min farmors bror skapade någon gång innan jag föddes, målningar som alltid får det att le i hjärtat på mig, som får mig att känna mig trygg och älskad. Prydnadssakerna jag vuxit upp med, gamla bilder på nära och kära, de vackert illustrerade barnböckerna, den knarrande dörren till stora skafferiet, möbler, lakan och köksattiraljer – allt finns på samma plats de gjort under de senaste tre decennierna.

Jag älskar det!

…favoritskorna som gärna sitter på så ofta det bara går…

Bland det bästa Tyra vet är kläder. Färgglada kläder. Färglösa kläder. Stora. Små. Randiga. Rutiga. Prickiga. Tunikor, tröjor, byxor, klänningar och kjolar – allt går hem. Knappar och mössor av alla dess olika slag är av stort intresse, och främst skor och strumpor. Wille har verkligen varit hennes motsats genom åren, det skall bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Jag vill poängtera att detta inte kommer från min sida släkten…

(min personliga favorit är POMPdeLUX men jag köper kläder av alla de slag åt barnen, främst ekologiska, och Wille verkar nöjd med blandningen i garderoben)

No words needed. <3

Sagan tog sin början med ett telefonsamtal. Glada röster och tillrop fick fram ett Grattis! Till vad undrade jag, födelsedagen är ju inte än om några dagar? Det visade sig att mamma sett en annons om lediga platser på en skola och i sin iver att få ned dotra till Skåne ringde hon glatt upp dem. Hon råkade dock till ringa fel skola och det visade sig att hon pratat till sig en plats åt mig på en utbildning jag själv funderat på men inte hunnit söka då ansökningsdagen hade passerat med flera månader. 48 h senare satt jag på tåget ned mot Skåne. Hipp. Happ. Vad hände?!

Bland de första personerna jag träffar på skolan är T. Nu skall ni inte tro att kärleken började spira där och då. Nej då. Han var redan involverad sedan ett år tillbaka och jag hade mina ögon åt annat håll. Fyra år av underlig vänskap och en kort period av delat boende tog det oss att inse faktum, att det var vi två. De första 1,5 året bodde vi många, långa mil ifrån varandra, men så en dag ringde han chefen och ansökte om tjänstledigt, tog sitt pick och pack och flyttade ned till mig.

Så kom dagen då två ville bli tre. 10 månader senare kom Storebror med buller och brak. Plopp! sade det när livet förändrades, när den största av alla kärlekar intog mitt hjärta. Liten växte upp och familjen kändes så bra, så tajt och komplett. Men sen en dag så blev längtan för stor. Tre ville bli fyra. 10 månader senare kom Lillasyster, även hon med buller och brak. Plopp! sade det när livet återigen förändrades, när jag insåg att den största av alla kärlekar faktiskt kan innefatta två.

(Bilderna på barnen kändes OK att lägga upp för en gångs skull med tanke på att ingen av dem ser exakt likadan ut. I Willes fall är fotografiet dryga 3 år gammalt och Tyra var inte mer än 4 månader gammal. Sambon vill av förklarliga skäl inte vara med mer än så här)