affluenza.se

Min älskade, underbara farmor tog sina sista andetag i lördags. Hon betydde väldigt mycket för mig, något man kanske kunnat skönja här på bloggen genom åren. Farmor var urtypen för hemmafru på 40- och 50-talet, med sin erfarenhet som kallskänka på Stadshotellet i staden (där hon för övrigt träffade farfar och kärlek uppstod) var hon en bullmamma uti fingerspetsarna. Varje gång vi kom till dem om somrarna var frysen till bredden fylld med kakor av allehanda slag, och vi fikade minst en gång om dagen med kakor, saft och kaffe.

Något man inte kunde se på henne, där hon stod – liten och blid men sina glittrande blåa ögon och kritvita hår – var hennes starka engagemang i politiken. Hon växte upp med två föräldrar som satte politik före familj, som stod upp för det de trodde på. En egenskap de förde över till henne, och vidare genom leden. Något hon däremot inte delade med sina föräldrar var synen på barnen. Hennes egna betydde allt för henne, hon har stått som en fura vid min faders sida genom alla år. Alltid där, redo att ge kärlek, skratt eller ett litet välmenande råd.

Trots att det varit så många mil emellan har vi haft en nära relation. Barndomens somrar spenderades hos farmor och farfar, och emellanåt kom de ned till oss. Hon kuskade ned till Västafrika vid sjuttio års ålder för att hälsa på oss, och efter att min farfar gick bort brukade hon tillbringa två månader om året nere i Skåne hos oss – en månad vid juletid och en månad varje sommar. När orken började tryta återupptog vi semestrarna i Luleå, denna gång med tillhörande respektive och barn. Som flera av er noterat bodde jag hos henne under två år i tjugoårsåldern, och vi fick oss många glada skratt under den tiden.

I min värld har hon stått för trygghet, kärlek, en stor portion humor samt att stå för det man tycker. Hon har alltid trott på mig, stått på min sida och uppmuntrat mig att ta steget mot det jag egentligen vill göra. Jag är så glad att hon har träffat båda mina barn, att vi genom åren spenderat en sommarvecka hos henne varje år – precis som jag själv gjorde när jag var liten. Det stora gröna huset, fullt med gömmor och hemligheter för ett litet barn, står kvar där än. Väggarna hennes bror målade på finns kvar, i alla fall tills huset är sålt och nästa familj flyttar in.

Ena väggen i vardagsrummet består av en vackert målad väv, bilden visar ungefär 1/9 av väggmålningen.

Dotra har bestämt sig för att börja hjälpa till med städningen här hemma.

Jag-kan-själv är som sagt nya mottot här hemma och det är både underhållande och fascinerande. Det är allt från att vilja skära maten själv till att hjälpa till med dammsugningen. Att försöka klä på sig själv är snarare en regel än ett undantag och ve den som försöker hjälpa till när vi är på det humöret! <3

Tyra säger inte så många ord ännu (till min mors stora glädje började Tyra säga mommo häromdagen) men hon är väldigt kommunikativ. Hon har dessutom kommit in i den där perioden när det är viktigt att upprepa vad som precis har skett. Mmmm, bollen var där. Aaaaah, sen flyttade vi den dit. Jaaaa, mommo satt i DEN soffan… Om och om igen.

Min intention var att fota efit igår, men ett nattligt besök på akuten gjorde att jag tappade lusten totalt. Jag vill inte gå in närmare på det, men jag kan i alla fall säga att pappas höga blodtryck verkar ha hunnit ifatt mig. Jag har förstås väntat mig detta i flera år, men det blir inte mindre enerverande för det. Lyckligtvis – om jag behöver medicinera – kan man fortfarande amma med vissa av medicinerna.

För övrigt så ligger jag efter med två hela inlämningar på kursen, dotra har börjat sova mindre om dagarna och jag upplever inte att jag riktigt hinner med. Fördelen är att det verkar som att man får lämna in uppgifterna lite hur som helst, men det konceptet passar ju inte undertecknad för då tenderar jag att bli lite extra lat. Summa summarum: jag har übermycket att göra.

Informativ skylt vid skogsmynningen.

Trollkulan samt tillhörande ring och guldkedja samt örhängen med Kameliadamen

Jag är uppväxt omgiven av starka kvinnor, och två av dem är min farmor samt min sedan länge bortgångna mormor. Av dem har jag fått två smyckset som betyder väldigt mycket för mig trots att de sällan används: en trollkula i halsband med tillhörande ring, samt Kameliadamen i både halsband samt örhänge. Alla smycken är väldigt, väldigt gamla. Som ni vet är min familj väldigt viktig för mig, och jag värderar dessa mycket högt.

1. Dagens… | 2. Gammal och ung | 3. Porträtt | 4. Djur | 5. Något jag fått eller ärvt | 6. Min favoritplats | 7. En hörna av trädgården… | 8. DIY | 9. Frukost | 10. Favorit i garderoben | 11. Entré | 12. Längs vägen… | 13. Mitt kök | 14. Livsviktigt | 15. Detaljer | 16. Från ovan | 17. Drömresa | 18. Färger | 19. Närbild | 20. Doft | 21. Hobby | 22. Stilleben | 23. Ta tillvara på… | 24. Landskap | 25. Min stil | 26. Det käraste jag har | 27. Soffbild | 28. Hösttankar | 29. Jag | 30. Familj | 31. Glädje |

Djurparker får det att rysa i mig. Jag har alltid ogillat konceptet, men blev än mer beklämd när vi besökte Ölands Djurkpark förra sommaren. Yikes. Stackars, stackars djur.

Vi har, för Willes skull då vi aldrig kommer i kontakt med djur, varit på både Eskilstuna Zoo samt Ölands djurpark inom loppet av två somrar men nu får det vara nog med djurparksbesök. Tanken är att ge Tyra upplevelsen när hon är tillräckligt gammal och sedan slippa supporta dessa vidriga institutioner med våra pengar.

Jag igen alltså. Projektet gick inte på långa vägar lika enkelt som jag tänkt mig då sjukdom samt datorstrul stod i vägen. Dock har jag lagt upp alla bilder inom loppet av en månad, precis som jag föresatt mig. Yaaay. Jag upplever också att jag har lyckats med att vara något mer personlig här på bloggen, hoppas att ni också uppfattar det så.

Bilden nedan är tagen någon gång under åren i Västafrika, ungefär -86 tror jag. Idolerna var Madonna och Michael Jackson och stora kärleken hette John. På dagarna gick jag i skolan (8:15-16:40 utöver 3 timmars siesta) och kvällarna spenderades ofta med kompisar. Vi smög på varandra, gick på marknaden och tjuvköpte cigaretter, cyklade till konstiga ställen och undersökte gamla rostiga båtar som satt fast i leran, vi lekte inne, vi lekte ute, sov över hos varandra och sprang ute om kvällarna, vi liftade till kompisarna i bairron, vi gick på discon och fester för både barn och vuxna. Living life to it´s fullest.

Kaxig redan som 11-åring.

1. You.
2. Breakfast.
3. Something you adore.
4. Letterbox.
5. Something you wore.
6. Makes you smile.
7. Favourite.
8. Your sky.
9. Daily routine.
10. Childhood.
11. Where you sleep.
12. Close-up.
13. In your bag.
14. Something you´re reading.
15. Happiness.
16. Morning.
17. Water.
18. Something you bought.
19. Sweet.
20. Someone you love.
21. Reflection.
22. Your shoes.
23. Something old.
24. Guilty pleasure.
25. Something you made.
26. Colour.
27. Lunch.
28. Light.
29. Inside your fridge.
30. Nature.
31. You, again.

Sagan tog sin början med ett telefonsamtal. Glada röster och tillrop fick fram ett Grattis! Till vad undrade jag, födelsedagen är ju inte än om några dagar? Det visade sig att mamma sett en annons om lediga platser på en skola och i sin iver att få ned dotra till Skåne ringde hon glatt upp dem. Hon råkade dock till ringa fel skola och det visade sig att hon pratat till sig en plats åt mig på en utbildning jag själv funderat på men inte hunnit söka då ansökningsdagen hade passerat med flera månader. 48 h senare satt jag på tåget ned mot Skåne. Hipp. Happ. Vad hände?!

Bland de första personerna jag träffar på skolan är T. Nu skall ni inte tro att kärleken började spira där och då. Nej då. Han var redan involverad sedan ett år tillbaka och jag hade mina ögon åt annat håll. Fyra år av underlig vänskap och en kort period av delat boende tog det oss att inse faktum, att det var vi två. De första 1,5 året bodde vi många, långa mil ifrån varandra, men så en dag ringde han chefen och ansökte om tjänstledigt, tog sitt pick och pack och flyttade ned till mig.

Så kom dagen då två ville bli tre. 10 månader senare kom Storebror med buller och brak. Plopp! sade det när livet förändrades, när den största av alla kärlekar intog mitt hjärta. Liten växte upp och familjen kändes så bra, så tajt och komplett. Men sen en dag så blev längtan för stor. Tre ville bli fyra. 10 månader senare kom Lillasyster, även hon med buller och brak. Plopp! sade det när livet återigen förändrades, när jag insåg att den största av alla kärlekar faktiskt kan innefatta två.

(Bilderna på barnen kändes OK att lägga upp för en gångs skull med tanke på att ingen av dem ser exakt likadan ut. I Willes fall är fotografiet dryga 3 år gammalt och Tyra var inte mer än 4 månader gammal. Sambon vill av förklarliga skäl inte vara med mer än så här)

Bilden nedan är taget till mitt grupparbete inom Visuell Antropologi förra våren. Som alltid när jag läser mina gamla hemtentor kommer jag på mig själv med att känna känslan av distansering. Är det verkligen jag som skrivit den där väl formulerade och genomtänkta texten? Är det jag som besitter alla de där tankarna och idéerna, visionerna om en bättre värld, sorgsenheten över det förflutna?

Jag älskar att gå på föreläsningar och skriva hemtentor men det är långt ifrån hur jag lever idag. I höstas påbörjade jag en kurs i afrikanska språk men bara efter ett par veckor gav jag upp tanken på att slutföra den. Jag umgås med Tyra ungefär 22 timmar om dygnet och det finns varken tid eller engagemang i dagsläget, jag lägger hellre ned den tiden på att vara social/tagga ned framför ett bra tv-avsnitt. Jag har därmed inte heller sökt något att läsa nästa termin utan jag tar det lite vartefter det kommer. Känner jag mig själv rätt lär jag sitta och lusläsa kurserna i början av nästa termin för att se om det finns någon intressant kurs att söka i efterhand.

Pågatåg, Malmö 2011.

Jag har genom alla år fått höra att vår samsovning kommer att skapa problem. Ska inte grabben börja sova själv snart? Nej. Så fort han fick ett eget rum vid runt 3 års ålder möblerade vi rummet med en säng, om han skulle vara intresserad. Genom åren har den används till gäster samt till allehanda olika lekar – alltid bäddad, alltid redo. Men utan tvång.

Vissa av kompisarna (främst på sambons sida, mina vänner vet hur stark jag är i mina åsikter och har nog inte funnit det konstigt alls) har tyckt att det hela varit lite löjligt, jag har i deras ögon lyssnat för mycket på mitt barn och inte tvingat honom tillräckligt – med andra ord måste ju Wille vara den som bestämmer i vår familj! [..suck, så är det naturligtvis inte..] Faktum är att under gemensamma semestrar har de haft större problem med att söva sina barn än vi vår. Självklart har det funnits gånger då man bara legat och väntat på att ungen skulle somna, men överlag är jag väldigt nöjd med vårt agerande. Sedan Tyra kom sover Wille i egen säng, men de första 8-9 månaderna sov sambon där också. Mycket förändrades ju i och med hennes ankomst och vi ville för allt i världen inte att han skulle känna sig utanför bebisbubblan.

Att grabben är den mest sociala och trygga personen jag vet känns som en liten, men välbehövd, knäpp på näsan. Alla fåniga kommentarer jag fått genom åren, vilket kjoltyg grabben skulle bli etc. Behöver jag säga att det känns riktigt bra? Jag kan f ö meddela att grabben kan somna själv, men föredrar att somna tillsammans med oss. När sambon är borta somnar Wille i soffan, ofta till ljudet av mig och Tyra. Inom loppet av 10 minuter sover han som en stock och en stund senare bärs han in till sin säng.

På semestern fick vi sällskap i sängen i form av kompisens dotter som tyckte det var så mysigt att sova ihop.

Som jag skrivit tidigare (senast i förra utmaningen hos Kristina) är jag en riktig sommarflicka, så länge jag kan komma ihåg har jag älskat sommaren. Tidiga minnen gör sig gällande barfotaspring i norrländska skogar, borttappade fotkedjor och blåbärsfärgade läppar. Dansbanan vid slutet av en fullbevuxen stig. Umgänge med en farmor och farfar som jag håller så kär. Utforskande av deras hemlighetsfulla hus med många trappor och vrår, till bredden full med saker. Bad och spiggfiske vid deras sommarstuga. Myggbiten och solkysst andades jag in ångorna av surströmmingen, en maträtt jag mer än gärna äter idag.

Spola fram ett par år. Ett beslut tas, familjen skall flytta till varmare breddgrader. Ledsamheten i att lämna vänner övergår i en nyfikenhet – vad står bakom hörnet? Varma dagar spenderas på playan i Lissabon, chokladmousse intas sena kvällar. Skoj och stoj tillsammans med andra barn på hotellet då föräldrarna går språkkurser.

Sen så äntligen – första mötet med nya landet. Mörkret, ljuden, allt kändes annorlunda. Ett myller av människor. Första stegen från flygplanet var som att gå in i en vägg, en vägg av värme. Fuktig värme. Nytt liv började. Ett liv som kändes så full av frihet, av en värme så tärande och ett regn som kändes som att himlen höll på att ramla ned. Gräshoppor, kackerlackor, grilhos. Sophögarna som låg i drivor, den röda torra sanden. En enorm kärlek till staden jag kände så väl. Allt i en enda salig underbar blandning.

Sommar, sommar, sommar.

Frihet.