Mitt gamla hus

På hemväg från Tyras allra första besök på BVC.

Övergången från att under de senaste 7,5 åren vara en enbarns-familj till att plötsligt vara en tvåbarns-familj har gått över all förväntan. Självklart har vi märkt av att Wille är lite labilare än vanligt emellanåt men jag hoppas att det går över nu när han börjar skolan igen. Vi har genom åren blivit bortskämda med en son som praktiskt taget bara touchat vid trotsåldrarna så det har känts lite tröttsamt ibland men jag håller hela tiden i åtanke att det inte kan vara så lätt för honom, det är ju en stor omställning att få ett syskon. Han och jag har hela tiden haft en öppen kommunikation om detta (både före och efter graviditeten) och han har själv kommit och berättat när han känt sig lite avundsjuk. Det verkar dock ha gått över nu när hon blivit lite större och – för honom – roligare att interagera med.

Jag har ju valt att inte lägga upp bilder på barnen utan lösenord så det blev inte bättre än så här.

Nybadade Tyra får utstå lite skratt av oss andra över hennes roliga hår.

Bilderna jag valt är tagna i mitt älskade Luleå. För nya läsare kan jag berätta att släkten på min fars sida bor i Luleå, farmor bor fortfarande kvar i den stora gröna trädkåken min pappa föddes i. Hennes bror var konstnär och gjorde ritningarna till dessa coola staket som finns lite varstans i hennes hem – både på trappen upp till en av ytterdörrarna samt på trappen upp till vinden, där vi för övrigt sovit de sista åren.

Som ni förstår hände det ju väldigt mycket under dessa månader – allt från att vi tältade hos både människor (maasaier) och djur (Amboseli djurpark), tog dykarcertifikat på Zanzibar och såg vackra soluppgångar vid Victorafalllen samt hänfördes av vyn vid Great Zimbabwe. Vi sprang ifrån limhöga rånbenägna gatubarn med trasiga glasflaskor i händerna i Nairobi, kände oss obekväma i Johannesburg – något som fick oss att snabbt ta tåget till underbara Kapstaden – och hade två oerhört tråkiga veckor i Mbale, Uganda. Oräkneliga är de timmar jag spenderade på diverse ”share taxis” (specifikt Matatu & Dala-dala), bussar, bilar, båtar och flyg. Vilket land jag trivdes bäst i? Tanzania, utan tvekan! Zimbabwe kom dock på god andra plats.

Bilden är tagen i staden Zanzibar där vi tillbringade drygt 2 veckor. Vi hade ett par veckors ledighet mellan föreläsningarna i Mbale och Kwekwe och jag kommer än idag ihåg frihetskänslan jag hade under dessa veckor. Instängdheten på skolan i Mbale gjorde förmodligen att vi alla njöt lite extra mycket under ledigheten. Tanken från början var att göra utflykter på ön men dagarna tenderade att försvinna på dykarcertifikatet samt allmänt njutande av den underbara staden så vi kom oss aldrig iväg. Frukostarna intogs på taket av stället vi bodde på och vi njöt var morgon av denna underbara utsikt. Stone Town var klart favoritområdet där vi vandrade längs smågatorna, Zanzibar var min absoluta favoritstad på resan. Jag älskade att vakna upp till ropen från moskéerna samt tupparnas galande om morgnarna och att sakta spatsera längs de vackra små gatorna.

Frukostvy, Zanzibar.

Nåväl, ingen idé att vara ledsen över spilld mjölk (även att jag givetvis finner det obeskrivbart tråkigt att alla gamla bilder på polare från förr är borta, helst med tanke på att jag har flyttat en del) utan nya skulle tas. När min kära kamera 4 år efter inköp var så dålig att jag tejpade fast kapsyler för att batteriet inte skulle åka ut var det dags att inhandla en ny. Även denna gång var det på tok för tidigt för digital- samt systemkameror för folket och jag köpte mig en liten nätt skönhet -93 som hängde med mig ända tills sonen föddes och den första digitala kameran inhandlades.

Jag är som en del av er vet väldigt vetgirig och genom åren har jag jobbat mig upp från diverse fotoartiklar på nätet till fotokurser via inköp av fotoböcker samt Moderskeppet.se. Om ni är nyfikna på vad jag använder mig av för utrustning idag föreslår jag att ni tar er en titt här.

Gammal kamera som brorsan var snabb att lägga beslag på *jäkla skitstövel*

Jag är en lyckligt lottad storasyster till två bröder. Genom åren har vi umgåtts, bråkats och förbannat varandra. Längtat efter varandra. Emellanåt har vi bara haft varandra att luta oss mot och jag älskar dem båda. Lika mycket – fast på olika sätt. ♥

Då jag inte känner mig komfortabel med att lägga upp ansiktsbilder får ni nöja er med den yngsta broderns brallor…

Genom åren började jag även att använda den till diverse skoluppgifter, men min första egna dator inhandlades inte förrän år 2000 – 7 år efter att jag flyttat hemifrån – vilket var en stationär och väldigt dyr historia. Andra datorer har köpts genom åren och numera använder jag mig av en svart liten skönhet som jag är rätt nöjd med. Den är platt, svart och kan handskas med både Photoshop, Adobe Bridge, Firefox, Word samt Spotify/Windows Media Player samtidigt vilket är viktigt för mig.

Jag var lite dålig på att ta magbilder under denna graviditet, dock upptäckte jag hur kul det var att faktiskt fotografera uppifrån istället bara från sidan. Ljuset i vårt vardagsrum är verkligen inte något att skryta med (därav all bildbehandling) men jag gillar texturen på golvet.

Bilden är tagen i början av februari då jag körde tema KÄRLEK på mitt 365-projekt.

- Försäkringskassans. Information. Suger. Fett.
Jag har inte tagit ut varken VAB eller föräldrapenning de sista åren då FK tidigt meddelade att det inte var OK att plugga samtidigt. ”Nya” regler – om man pluggar på distans utan CSN-lån (vilket jag gjort de sista åren) får man visst både VAB:a samt ta ut föräldrapenning. Summa summarum: vi har asmycket dagar kvar för Wille.

- Bara sex veckor kvar till bebis! ♥
Som jag längtar! Ultraljudet förra veckan gick excellent och sambon fick för första gången se bebis. Det finns inte mycket för undertecknad att göra så här i slutskedet – allt är ju sparat från Willes bebistid och det enda som är kvar är 1) att tvätta upp 56-kläderna som ligger påsade under vår säng, 2) hämta sängen som står på mina föräldrars vind samt 3) köpa nytt spjälskydd då den gamla är så fruktansvärt ful.

- Bara sex veckor kvar till bebis!!!
Barnmorskan vi hade vid ultraljudet konstaterade glatt att jag förmodligen får en betydligt snabbare förlossning denna gång. Oj, vad fort det gick! sade hon när frågor ställdes om min första förlossning – 11 timmar från lätt molande rygg till bebis på bröstet varav 3,5 av dem var på förlossningsavdelningen. Gaaaaah!


Snipp, snapp, snut så var detta korta bloggintresse slut!

Eh?

Här går jag och får ständigt höra att jag borde starta ett företag, att jag borde satsa på min fotografi. Nej. Jag är verkligen inte där än, men vem vet om några år? Vad jag blir förbannad på är mig själv. Hur jag tenderar att trycka ned mina egna bilder, hur jag – i samtal med andra – talar ned min egen betydelse vid själva fototillfället. Ge mig gärna negativ kritik som gör att jag kan förändra, positiv kritik däremot har jag väldigt svårt att ta. Att skryta om att jag är duktig – det är inte jag. Att ens antyda att jag kan någonting om fotografi inför människor som inte är i min omedelbara familjekrets sker liksom inte.

Sen har vi en människa som arbetar som fotograf trots att han uppenbarligen inte vet vad bländare under 5.6 är. Som faktiskt fick till en någorlunda bra komposition i kanske 10 fall av typ 40. Som i mina ögon tar bilder liknande de jag själv tog när jag var nybörjare vad gäller systemkameror. Bakgrundsoskärpa, vad är det?

Det skakar mig lite. Jag kanske inte är så förbannat dålig som jag försöker få folk att tro.

Tröttsamt. Mycket tröttsamt.

Nu vill en av dem ha bilder på barnen jag tog i somras. Sure thing. Men att bara skriva att hon skall göra en fotobok hjälper ju föga. Så i mail efter mail har jag nu försökt få fram vad det är för slags fotobok, och fortfarande – efter tre mail – har jag ännu inte fått veta vilken storlek det gäller. Den här kommentaren jag fick i förmiddags fick mig att börja se rött: Jag gör en fotobok på datorn. Jag ska skicka iväg den digitalt för tryck hos Elgiganten. Hoppas du fattar.

Ja. Jag fattar. Gör mig inte dummare än vad jag är. Men du fattar uppenbarligen fortfarande inte vad jag sagt hela tiden. Jag vill veta storlek. Någon som vill försöka sig på att gissa vilken av fotoböckerna hon har i åtanke?… Frågan är hur nedlåtande jag kan vara tillbaka?

Just nu ligger det en 17 veckors bebis som frodas gott i min mage. Vi har inte gått ut med det till kompisar än utan de enda som vet för närvarande är familjerna, men efter UL som skall göras i december tänkte jag gå ut med det officiellt, både här på bloggen samt på FB. Det senare är ett ypperligt sätt att få folk att veta saker har jag upptäckt haha.

Överlag har jag precis som under förra graviditeten mått oförskämt bra, utöver lite åksjuks-illamående under oktober/november. Mitt ryggonda kom precis som förra gången som ett brev på posten, dock ett par veckor tidigare.

För tillfället boar jag in mig som tusan, det skall tvättas, städas och donas, (köpas nya julsaker) och jag längtar tills mars/april då jag kan börja sucka över kläderna som skall tvättas. Det finns liksom ingen legitim anledning att börja dra hem Willes gamla kläder från mina föräldrars vind och börja tvätta redan nu, men om ett par månader, då ni!

Frukostdags! Ha en skööön fredag brudar! Har saknat er! ?

I samband med att ryggen blev bättre kom mitt illamående komma. För drygt tio år sedan började jag må lite knas och gick till VC för blodtryckskontroller samt balansundersökning. Inget specifikt utöver något förhöjt blodtryck hittades och jag blev så småningom bättre. Illamåendet har periodvis kommit tillbaka, men inte så här länge. Ugh. Inte kul. Jag har knappt ens varit ute de sista veckorna alltså, höstens vackra intåg har totalt gått mig förbi.

Så nej. Jag har inga planer på att lägga ned denna trista blogg och det var inte heller meningen att ta någon längre paus. Jag har helt enkelt inte haft någon lust. Faktum är att jag inte tror att jag tagit mer än tio bilder under hela september.

I´ll be back.

[/slut på gnäll-inlägg]

Jag är alltså på betydligt bättre humör än vad det kanske låter som…

Gå och rösta du också.