Vissa av kompisarna (främst på sambons sida, mina vänner vet hur stark jag är i mina åsikter och har nog inte funnit det konstigt alls) har tyckt att det hela varit lite löjligt, jag har i deras ögon lyssnat för mycket på mitt barn och inte tvingat honom tillräckligt – med andra ord måste ju Wille vara den som bestämmer i vår familj! [..suck, så är det naturligtvis inte..] Faktum är att under gemensamma semestrar har de haft större problem med att söva sina barn än vi vår. Självklart har det funnits gånger då man bara legat och väntat på att ungen skulle somna, men överlag är jag väldigt nöjd med vårt agerande. Sedan Tyra kom sover Wille i egen säng, men de första 8-9 månaderna sov sambon där också. Mycket förändrades ju i och med hennes ankomst och vi ville för allt i världen inte att han skulle känna sig utanför bebisbubblan.

Att grabben är den mest sociala och trygga personen jag vet känns som en liten, men välbehövd, knäpp på näsan. Alla fåniga kommentarer jag fått genom åren, vilket kjoltyg grabben skulle bli etc. Behöver jag säga att det känns riktigt bra? Jag kan f ö meddela att grabben kan somna själv, men föredrar att somna tillsammans med oss. När sambon är borta somnar Wille i soffan, ofta till ljudet av mig och Tyra. Inom loppet av 10 minuter sover han som en stock och en stund senare bärs han in till sin säng.

På semestern fick vi sällskap i sängen i form av kompisens dotter som tyckte det var så mysigt att sova ihop.

Spola fram ett par år. Ett beslut tas, familjen skall flytta till varmare breddgrader. Ledsamheten i att lämna vänner övergår i en nyfikenhet – vad står bakom hörnet? Varma dagar spenderas på playan i Lissabon, chokladmousse intas sena kvällar. Skoj och stoj tillsammans med andra barn på hotellet då föräldrarna går språkkurser.

Sen så äntligen – första mötet med nya landet. Mörkret, ljuden, allt kändes annorlunda. Ett myller av människor. Första stegen från flygplanet var som att gå in i en vägg, en vägg av värme. Fuktig värme. Nytt liv började. Ett liv som kändes så full av frihet, av en värme så tärande och ett regn som kändes som att himlen höll på att ramla ned. Gräshoppor, kackerlackor, grilhos. Sophögarna som låg i drivor, den röda torra sanden. En enorm kärlek till staden jag kände så väl. Allt i en enda salig underbar blandning.

Sommar, sommar, sommar.

Frihet.

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore · 4. Letterbox · 5. Something you wore · 6. Makes you smile ·

Ovan ser ni min gamla utslitna Misfits tröja, den är hålig, stor och urtvättad, men ack så skön! Jag har även en ursnygg munkjacka med tryck på både fram- och baksida, men kan inte riktigt ha den för tillfället. Graviditetskilona har som sagt inte direkt prioriterats under året som gått, så jag väntar in den ett tag.

En gång i tiden hade jag betydligt fler bandtröjor (främst ett par stycken med Ramones och Sator, men även Charta 77 samt en ursnygg Psychotic Youth tröja som jag hade fått av pojkvännen) men någon jävel snodde hela min ryggsäck på Hultsfredsfestivalen ett år. Snacka om att jag var förbannad. Och besviken då många av dem inte gick att hitta igen.

Må du bada i skit din tjuv.

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore · 4. Letterbox ·

Det närmaste jag kan komma är en egenskap, som jag faktiskt även finner hos mig själv, och det är modet och förmågan att ändra saker man inte är nöjd med (Jante sparkar mig för fullt just nu, men jag är ju trots allt anonym här på bloggen så jag bestämde mig för att publicera inlägget ändå, trots att det känns lite läskigt att vara så här personlig). Människor som ser till att förändra sin vardag och världen till det bättre – de beundrar jag. Att bara klaga år ut och år in ligger inte för mig, och om jag väl skulle göra det så är ämnet uppenbarligen av så lite betydelse för mig att jag inte är villig att ändra mig.

Jag utvecklas ständigt rent mentalt, men fysiskt så hade jag gått in i en vägg ett par år efter Willes födelse. Graviditetskilona var borta, men som en del av er vet bodde vi verkligen illa ur en allergisynpunkt – på vårt plan bodde inte mindre än 3 hundar och ett gäng katter, varav en del gärna var ute i den minimala trappuppgången flera timmar om dagen. Stora hårtussar åkte in i vår lägenhet var gång vi öppnade dörren, och jag blev så dålig att jag till slut vägrade gå ut. Började isolera mig. Flera av er träffade på mig här på nätet under den tiden.

Kilona blev fler och fler under denna tid, men en dag fick jag nog. Jag fick se en bild på mig själv och jag kände att nu, nu orkar jag inte detta mer. Jag saknade mig själv, inte bara rent fysiskt utan också psykiskt – mitt vanliga glada och sociala jag var som bortblåst. Vi fixade annan lägenhet, och när vi flyttat slutade jag amma Wille (han var 2 år och 9 månader) och påbörjade en påskur för att gå ned i vikt. Jag har alltid sagt att han skulle få sluta amma när han ville, men jag kände att jag inte klarade av att gå och må dåligt mer. Min rena kur på 13 veckor gav -21 kg, något jag för alltid kommer att vara stolt över.

Nedan ser ni en bild sambon tog efter 14 kilos viktnedgång.
(här har ni min ursprungsvikt före graviditeten, plussa på drygt 20 kilo så har ni mig förra maj. bantning under amning är verkligen inte min melodi så jag tar det väldigt lugnt med vikttankarna)

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast ·

Hej!

Här. Är. Jag.

Under de närmaste 31 dagarna kommer jag att publicera ett inlägg om dagen. Det kommer att bli en salig blandning av gamla och nya bilder, faktum är att jag djupdykt i många gamla album för att hitta inspiration men också för att se på dåtiden med nostalgins öga.

Jag har varit opersonlig på bloggen under så många år och jag känner att jag behöver det här. Go outside my comfort zone. Tvingas dela med av mig själv. När månaden är slut hoppas jag att jag inte kommer att krypa tillbaka till grottan jag kom ifrån, utan kommer att vilja fortsätta inom den mer personliga banan.

Väl bekomme.

Mitt gamla hus

På hemväg från Tyras allra första besök på BVC.

Övergången från att under de senaste 7,5 åren vara en enbarns-familj till att plötsligt vara en tvåbarns-familj har gått över all förväntan. Självklart har vi märkt av att Wille är lite labilare än vanligt emellanåt men jag hoppas att det går över nu när han börjar skolan igen. Vi har genom åren blivit bortskämda med en son som praktiskt taget bara touchat vid trotsåldrarna så det har känts lite tröttsamt ibland men jag håller hela tiden i åtanke att det inte kan vara så lätt för honom, det är ju en stor omställning att få ett syskon. Han och jag har hela tiden haft en öppen kommunikation om detta (både före och efter graviditeten) och han har själv kommit och berättat när han känt sig lite avundsjuk. Det verkar dock ha gått över nu när hon blivit lite större och – för honom – roligare att interagera med.

Jag har ju valt att inte lägga upp bilder på barnen utan lösenord så det blev inte bättre än så här.

Nybadade Tyra får utstå lite skratt av oss andra över hennes roliga hår.

Bilderna jag valt är tagna i mitt älskade Luleå. För nya läsare kan jag berätta att släkten på min fars sida bor i Luleå, farmor bor fortfarande kvar i den stora gröna trädkåken min pappa föddes i. Hennes bror var konstnär och gjorde ritningarna till dessa coola staket som finns lite varstans i hennes hem – både på trappen upp till en av ytterdörrarna samt på trappen upp till vinden, där vi för övrigt sovit de sista åren.

Som ni förstår hände det ju väldigt mycket under dessa månader – allt från att vi tältade hos både människor (maasaier) och djur (Amboseli djurpark), tog dykarcertifikat på Zanzibar och såg vackra soluppgångar vid Victorafalllen samt hänfördes av vyn vid Great Zimbabwe. Vi sprang ifrån limhöga rånbenägna gatubarn med trasiga glasflaskor i händerna i Nairobi, kände oss obekväma i Johannesburg – något som fick oss att snabbt ta tåget till underbara Kapstaden – och hade två oerhört tråkiga veckor i Mbale, Uganda. Oräkneliga är de timmar jag spenderade på diverse ”share taxis” (specifikt Matatu & Dala-dala), bussar, bilar, båtar och flyg. Vilket land jag trivdes bäst i? Tanzania, utan tvekan! Zimbabwe kom dock på god andra plats.

Bilden är tagen i staden Zanzibar där vi tillbringade drygt 2 veckor. Vi hade ett par veckors ledighet mellan föreläsningarna i Mbale och Kwekwe och jag kommer än idag ihåg frihetskänslan jag hade under dessa veckor. Instängdheten på skolan i Mbale gjorde förmodligen att vi alla njöt lite extra mycket under ledigheten. Tanken från början var att göra utflykter på ön men dagarna tenderade att försvinna på dykarcertifikatet samt allmänt njutande av den underbara staden så vi kom oss aldrig iväg. Frukostarna intogs på taket av stället vi bodde på och vi njöt var morgon av denna underbara utsikt. Stone Town var klart favoritområdet där vi vandrade längs smågatorna, Zanzibar var min absoluta favoritstad på resan. Jag älskade att vakna upp till ropen från moskéerna samt tupparnas galande om morgnarna och att sakta spatsera längs de vackra små gatorna.

Frukostvy, Zanzibar.

Nåväl, ingen idé att vara ledsen över spilld mjölk (även att jag givetvis finner det obeskrivbart tråkigt att alla gamla bilder på polare från förr är borta, helst med tanke på att jag har flyttat en del) utan nya skulle tas. När min kära kamera 4 år efter inköp var så dålig att jag tejpade fast kapsyler för att batteriet inte skulle åka ut var det dags att inhandla en ny. Även denna gång var det på tok för tidigt för digital- samt systemkameror för folket och jag köpte mig en liten nätt skönhet -93 som hängde med mig ända tills sonen föddes och den första digitala kameran inhandlades.

Jag är som en del av er vet väldigt vetgirig och genom åren har jag jobbat mig upp från diverse fotoartiklar på nätet till fotokurser via inköp av fotoböcker samt Moderskeppet.se. Om ni är nyfikna på vad jag använder mig av för utrustning idag föreslår jag att ni tar er en titt här.

Gammal kamera som brorsan var snabb att lägga beslag på *jäkla skitstövel*

Jag är en lyckligt lottad storasyster till två bröder. Genom åren har vi umgåtts, bråkats och förbannat varandra. Längtat efter varandra. Emellanåt har vi bara haft varandra att luta oss mot och jag älskar dem båda. Lika mycket – fast på olika sätt. ♥

Då jag inte känner mig komfortabel med att lägga upp ansiktsbilder får ni nöja er med den yngsta broderns brallor…

Genom åren började jag även att använda den till diverse skoluppgifter, men min första egna dator inhandlades inte förrän år 2000 – 7 år efter att jag flyttat hemifrån – vilket var en stationär och väldigt dyr historia. Andra datorer har köpts genom åren och numera använder jag mig av en svart liten skönhet som jag är rätt nöjd med. Den är platt, svart och kan handskas med både Photoshop, Adobe Bridge, Firefox, Word samt Spotify/Windows Media Player samtidigt vilket är viktigt för mig.

Jag var lite dålig på att ta magbilder under denna graviditet, dock upptäckte jag hur kul det var att faktiskt fotografera uppifrån istället bara från sidan. Ljuset i vårt vardagsrum är verkligen inte något att skryta med (därav all bildbehandling) men jag gillar texturen på golvet.

Bilden är tagen i början av februari då jag körde tema KÄRLEK på mitt 365-projekt.

- Försäkringskassans. Information. Suger. Fett.
Jag har inte tagit ut varken VAB eller föräldrapenning de sista åren då FK tidigt meddelade att det inte var OK att plugga samtidigt. ”Nya” regler – om man pluggar på distans utan CSN-lån (vilket jag gjort de sista åren) får man visst både VAB:a samt ta ut föräldrapenning. Summa summarum: vi har asmycket dagar kvar för Wille.

- Bara sex veckor kvar till bebis! ♥
Som jag längtar! Ultraljudet förra veckan gick excellent och sambon fick för första gången se bebis. Det finns inte mycket för undertecknad att göra så här i slutskedet – allt är ju sparat från Willes bebistid och det enda som är kvar är 1) att tvätta upp 56-kläderna som ligger påsade under vår säng, 2) hämta sängen som står på mina föräldrars vind samt 3) köpa nytt spjälskydd då den gamla är så fruktansvärt ful.

- Bara sex veckor kvar till bebis!!!
Barnmorskan vi hade vid ultraljudet konstaterade glatt att jag förmodligen får en betydligt snabbare förlossning denna gång. Oj, vad fort det gick! sade hon när frågor ställdes om min första förlossning – 11 timmar från lätt molande rygg till bebis på bröstet varav 3,5 av dem var på förlossningsavdelningen. Gaaaaah!


Snipp, snapp, snut så var detta korta bloggintresse slut!