(jag blev glad när jag läste era kommenterar under inlägget om samsovning, härligt att höra att fler gör som vi)

1. Börs, inköpt på Zanzibar.

2. Pass.

3. Briccanyl.

4. Cerat.

5. Digitalminnen, 4G samt 8G

6. Mobiltelefon.

7. Kameran, dock osynlig på fotot. Min ständiga följeslagare.

Fotot togs på den tiden jag brukade köpa hem snittblommor, jag drar mig för det idag då det inte finns några miljövänliga alternativ. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats med vad jag tycker om saken, men i och med att jag för närvarande sitter på sambons jobbdator finns ej tiden att göra det.

Mitt tips är istället att gå och fota i en blombutik alternativt kommunens blommor som sätts ut i sommartid.

Vissa av kompisarna (främst på sambons sida, mina vänner vet hur stark jag är i mina åsikter och har nog inte funnit det konstigt alls) har tyckt att det hela varit lite löjligt, jag har i deras ögon lyssnat för mycket på mitt barn och inte tvingat honom tillräckligt – med andra ord måste ju Wille vara den som bestämmer i vår familj! [..suck, så är det naturligtvis inte..] Faktum är att under gemensamma semestrar har de haft större problem med att söva sina barn än vi vår. Självklart har det funnits gånger då man bara legat och väntat på att ungen skulle somna, men överlag är jag väldigt nöjd med vårt agerande. Sedan Tyra kom sover Wille i egen säng, men de första 8-9 månaderna sov sambon där också. Mycket förändrades ju i och med hennes ankomst och vi ville för allt i världen inte att han skulle känna sig utanför bebisbubblan.

Att grabben är den mest sociala och trygga personen jag vet känns som en liten, men välbehövd, knäpp på näsan. Alla fåniga kommentarer jag fått genom åren, vilket kjoltyg grabben skulle bli etc. Behöver jag säga att det känns riktigt bra? Jag kan f ö meddela att grabben kan somna själv, men föredrar att somna tillsammans med oss. När sambon är borta somnar Wille i soffan, ofta till ljudet av mig och Tyra. Inom loppet av 10 minuter sover han som en stock och en stund senare bärs han in till sin säng.

På semestern fick vi sällskap i sängen i form av kompisens dotter som tyckte det var så mysigt att sova ihop.

Redan där och då, vid en 12-13 års ålder, bestämde jag mig för att bära mitt framtida barn i sjal. Det finns till och med bilder på mig där jag bär Ana på ryggen, vilket är väldigt roligt att ha idag. Tyvärr har min gode fader snott tillbaka en del bilder jag i min tur tagit från mina föräldrars gamla fotoalbum, så nedan visar jag istället en bild på mig i tolvårsåldern, bärandes på unge Eriksson.

(jag använder mig av MaM ECO)

Pildammsparken, 2010

Att titta igenom mina gamla efit-dagar känns som att göra en resa. Inte bara i tid och rum, utan även en resa genom min fotografiska utveckling, dels när det gäller mitt tankesätt men även ur ett kameraperspektiv. Hur jag gått från att fota med kompaktkamera till systemkamera, från att gladeligen ha fotat med zoom till att älska att fota med fasta objektiv, från att fota närbilder med bländare 22 (med blixt naturligtvis) till att bli en bländarjunkie som inte gärna fotar med lägre bländare än 2.2, helst med full bländare. Naturligt ljus och bokeh är min melodi numera.

Som ni ser är många av dagarna privata numera, det har mest att göra med att de iordninggjorda bilderna gömde sig på diverse hårddiskar när jag flyttade bloggen till affluenza.se. Endera dagen ska jag ta mig tid att förminska och ladda upp dem igen.

Är du intresserad av att delta? Det är roligare än vad man tror.
*raggar deltagare från fotoutmaningen*

8:40 – På väg hem från Willes skola. Vi har varit vakna i dryga 2 h men jag har inte idats fota förrän nu.

9:28 – Tyra och jag dansar till sydamerikanska toner. Jag såg musikanterna på Malmös gator för en femton år sedan eller så och köpte genast skivan. Me like!

10:36 – Tyra sover i min famn. Själv tittar jag på senaste avsnittet av Castle samt enhandssurfar en stund.

11:53 – Dotra har vaknat och röjer bland böckerna.

Hmmm. Vad ska jag hitta på nu? …

13:08 – Dags för lunch. Jag äter perversa mängder turkisk yoghurt just nu, jag äter lätt 700-800 gram per smoothie. Tyra käkar havregrynsgröt med torkade aprikoser, jag vill inte ge henne varken Sempers eller Nestlés gröt. Nestlé förstör så mycket för ammande mödrar i syd, främst genom ”bra” marknadsföring som innebär att de föredrar ersättningen framför amning, men även för att de gladeligen skövlat skog på Borneo. Inte Ok! Semper tar jag också avstånd till, det har varit för mycket fram och tillbaka i media om kadmium i barnmaten samt spridningen av slam på åkrar de använder sig av.

15:30 – Jag sov mig igenom förra fototillfället. Skönt! Nu är det duschdags och ovan ser ni mina tvättattiraljer – bikarbonat + neutral balsam till tvätt, Urtekrams balsam i topparna samt efterskölj med äppelcidervinäger.
(mer om CBS-metoden kan ni läsa här)

17:08 – Vi är på väg till Öppet Hus på Willes skola.

18:05 – Tyra och jag har kommit hem och leker en stund.

20:28 – Kaaaaffeeeeee…

21:23 – Ungarna nattas (ja, Wille är lik sin mor, nattuggla) Kollar att jag har allt tillgängligt: telefon att väcka sambon med, kaffe, diverse kontroller samt cerat. Check!

22:50 – Tittar på Dox: The greatest movie ever sold samt testar lite redigeringar som jag sedermera skriver upp i min foto/photoshop bok, den är fylld av idéer och tips!

Bergnäsbron, Luleå.

Jag gillar verkligen den här bilden, och känslorna den frammanar. Att åka hem från Luleå tenderar ju inte att stå på min topplista precis men vi hade så kul i bilen jag, brorsan och kusinen när vi åkte ut till Kallax den här dagen. Solen strålade, vädret var underbart och vi hade (som vanligt) haft en underbar vecka hos min älskade farmor. Där och då, just i den stunden, stod livet på topp.

Spola fram ett par år. Ett beslut tas, familjen skall flytta till varmare breddgrader. Ledsamheten i att lämna vänner övergår i en nyfikenhet – vad står bakom hörnet? Varma dagar spenderas på playan i Lissabon, chokladmousse intas sena kvällar. Skoj och stoj tillsammans med andra barn på hotellet då föräldrarna går språkkurser.

Sen så äntligen – första mötet med nya landet. Mörkret, ljuden, allt kändes annorlunda. Ett myller av människor. Första stegen från flygplanet var som att gå in i en vägg, en vägg av värme. Fuktig värme. Nytt liv började. Ett liv som kändes så full av frihet, av en värme så tärande och ett regn som kändes som att himlen höll på att ramla ned. Gräshoppor, kackerlackor, grilhos. Sophögarna som låg i drivor, den röda torra sanden. En enorm kärlek till staden jag kände så väl. Allt i en enda salig underbar blandning.

Sommar, sommar, sommar.

Frihet.

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore · 4. Letterbox · 5. Something you wore · 6. Makes you smile ·

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore · 4. Letterbox · 5. Something you wore · 6. Makes you smile ·

Ovan ser ni min gamla utslitna Misfits tröja, den är hålig, stor och urtvättad, men ack så skön! Jag har även en ursnygg munkjacka med tryck på både fram- och baksida, men kan inte riktigt ha den för tillfället. Graviditetskilona har som sagt inte direkt prioriterats under året som gått, så jag väntar in den ett tag.

En gång i tiden hade jag betydligt fler bandtröjor (främst ett par stycken med Ramones och Sator, men även Charta 77 samt en ursnygg Psychotic Youth tröja som jag hade fått av pojkvännen) men någon jävel snodde hela min ryggsäck på Hultsfredsfestivalen ett år. Snacka om att jag var förbannad. Och besviken då många av dem inte gick att hitta igen.

Må du bada i skit din tjuv.

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore · 4. Letterbox ·

Grå brevlåda, någonstans på Österlen.

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore ·

Det närmaste jag kan komma är en egenskap, som jag faktiskt även finner hos mig själv, och det är modet och förmågan att ändra saker man inte är nöjd med (Jante sparkar mig för fullt just nu, men jag är ju trots allt anonym här på bloggen så jag bestämde mig för att publicera inlägget ändå, trots att det känns lite läskigt att vara så här personlig). Människor som ser till att förändra sin vardag och världen till det bättre – de beundrar jag. Att bara klaga år ut och år in ligger inte för mig, och om jag väl skulle göra det så är ämnet uppenbarligen av så lite betydelse för mig att jag inte är villig att ändra mig.

Jag utvecklas ständigt rent mentalt, men fysiskt så hade jag gått in i en vägg ett par år efter Willes födelse. Graviditetskilona var borta, men som en del av er vet bodde vi verkligen illa ur en allergisynpunkt – på vårt plan bodde inte mindre än 3 hundar och ett gäng katter, varav en del gärna var ute i den minimala trappuppgången flera timmar om dagen. Stora hårtussar åkte in i vår lägenhet var gång vi öppnade dörren, och jag blev så dålig att jag till slut vägrade gå ut. Började isolera mig. Flera av er träffade på mig här på nätet under den tiden.

Kilona blev fler och fler under denna tid, men en dag fick jag nog. Jag fick se en bild på mig själv och jag kände att nu, nu orkar jag inte detta mer. Jag saknade mig själv, inte bara rent fysiskt utan också psykiskt – mitt vanliga glada och sociala jag var som bortblåst. Vi fixade annan lägenhet, och när vi flyttat slutade jag amma Wille (han var 2 år och 9 månader) och påbörjade en påskur för att gå ned i vikt. Jag har alltid sagt att han skulle få sluta amma när han ville, men jag kände att jag inte klarade av att gå och må dåligt mer. Min rena kur på 13 veckor gav -21 kg, något jag för alltid kommer att vara stolt över.

Nedan ser ni en bild sambon tog efter 14 kilos viktnedgång.
(här har ni min ursprungsvikt före graviditeten, plussa på drygt 20 kilo så har ni mig förra maj. bantning under amning är verkligen inte min melodi så jag tar det väldigt lugnt med vikttankarna)

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast ·