affluenza.se

Bilden nedan är taget till mitt grupparbete inom Visuell Antropologi förra våren. Som alltid när jag läser mina gamla hemtentor kommer jag på mig själv med att känna känslan av distansering. Är det verkligen jag som skrivit den där väl formulerade och genomtänkta texten? Är det jag som besitter alla de där tankarna och idéerna, visionerna om en bättre värld, sorgsenheten över det förflutna?

Jag älskar att gå på föreläsningar och skriva hemtentor men det är långt ifrån hur jag lever idag. I höstas påbörjade jag en kurs i afrikanska språk men bara efter ett par veckor gav jag upp tanken på att slutföra den. Jag umgås med Tyra ungefär 22 timmar om dygnet och det finns varken tid eller engagemang i dagsläget, jag lägger hellre ned den tiden på att vara social/tagga ned framför ett bra tv-avsnitt. Jag har därmed inte heller sökt något att läsa nästa termin utan jag tar det lite vartefter det kommer. Känner jag mig själv rätt lär jag sitta och lusläsa kurserna i början av nästa termin för att se om det finns någon intressant kurs att söka i efterhand.

Pågatåg, Malmö 2011.

Jag har genom alla år fått höra att vår samsovning kommer att skapa problem. Ska inte grabben börja sova själv snart? Nej. Så fort han fick ett eget rum vid runt 3 års ålder möblerade vi rummet med en säng, om han skulle vara intresserad. Genom åren har den används till gäster samt till allehanda olika lekar – alltid bäddad, alltid redo. Men utan tvång.

Vissa av kompisarna (främst på sambons sida, mina vänner vet hur stark jag är i mina åsikter och har nog inte funnit det konstigt alls) har tyckt att det hela varit lite löjligt, jag har i deras ögon lyssnat för mycket på mitt barn och inte tvingat honom tillräckligt – med andra ord måste ju Wille vara den som bestämmer i vår familj! [..suck, så är det naturligtvis inte..] Faktum är att under gemensamma semestrar har de haft större problem med att söva sina barn än vi vår. Självklart har det funnits gånger då man bara legat och väntat på att ungen skulle somna, men överlag är jag väldigt nöjd med vårt agerande. Sedan Tyra kom sover Wille i egen säng, men de första 8-9 månaderna sov sambon där också. Mycket förändrades ju i och med hennes ankomst och vi ville för allt i världen inte att han skulle känna sig utanför bebisbubblan.

Att grabben är den mest sociala och trygga personen jag vet känns som en liten, men välbehövd, knäpp på näsan. Alla fåniga kommentarer jag fått genom åren, vilket kjoltyg grabben skulle bli etc. Behöver jag säga att det känns riktigt bra? Jag kan f ö meddela att grabben kan somna själv, men föredrar att somna tillsammans med oss. När sambon är borta somnar Wille i soffan, ofta till ljudet av mig och Tyra. Inom loppet av 10 minuter sover han som en stock och en stund senare bärs han in till sin säng.

På semestern fick vi sällskap i sängen i form av kompisens dotter som tyckte det var så mysigt att sova ihop.

Sambon tyckte att jag skulle skriva om hur jag beundrar hans tålamod vad gäller mig, men näääh. Faktum är att jag har haft lite problem med dagens tema. Något jag beundrar? Svårt. Jag är inte lätt att imponera på.

Det närmaste jag kan komma är en egenskap, som jag faktiskt även finner hos mig själv, och det är modet och förmågan att ändra saker man inte är nöjd med (Jante sparkar mig för fullt just nu, men jag är ju trots allt anonym här på bloggen så jag bestämde mig för att publicera inlägget ändå, trots att det känns lite läskigt att vara så här personlig). Människor som ser till att förändra sin vardag och världen till det bättre – de beundrar jag. Att bara klaga år ut och år in ligger inte för mig, och om jag väl skulle göra det så är ämnet uppenbarligen av så lite betydelse för mig att jag inte är villig att ändra mig.

Jag utvecklas ständigt rent mentalt, men fysiskt så hade jag gått in i en vägg ett par år efter Willes födelse. Graviditetskilona var borta, men som en del av er vet bodde vi verkligen illa ur en allergisynpunkt – på vårt plan bodde inte mindre än 3 hundar och ett gäng katter, varav en del gärna var ute i den minimala trappuppgången flera timmar om dagen. Stora hårtussar åkte in i vår lägenhet var gång vi öppnade dörren, och jag blev så dålig att jag till slut vägrade gå ut. Började isolera mig. Flera av er träffade på mig här på nätet under den tiden.

Kilona blev fler och fler under denna tid, men en dag fick jag nog. Jag fick se en bild på mig själv och jag kände att nu, nu orkar jag inte detta mer. Jag saknade mig själv, inte bara rent fysiskt utan också psykiskt – mitt vanliga glada och sociala jag var som bortblåst. Vi fixade annan lägenhet, och när vi flyttat slutade jag amma Wille (han var 2 år och 9 månader) och påbörjade en påskur för att gå ned i vikt. Jag har alltid sagt att han skulle få sluta amma när han ville, men jag kände att jag inte klarade av att gå och må dåligt mer. Min rena kur på 13 veckor gav -21 kg, något jag för alltid kommer att vara stolt över.

Nedan ser ni en bild sambon tog efter 14 kilos viktnedgång.
(här har ni min ursprungsvikt före graviditeten, plussa på drygt 20 kilo så har ni mig förra maj. bantning under amning är verkligen inte min melodi så jag tar det väldigt lugnt med vikttankarna)

Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast ·

På sistone har jag funderat en hel del kring bloggen. Att jag över huvudtaget började blogga för alla dessa år sedan var ett resultat av att många av de mammor jag hade kontakt med på ett barnforum (babyfriends) hade stängt ned sina sidor där för att starta upp bloggar istället. Jag fann det knöligt att föra en vuxen kommunikation så jag startade helt sonika en egen blogg, och på den vägen är det. Från att skriva en blogg som mest innehöll texter av dagbokstypen på gamla bloggen dunderboll.se hittade jag således min plats på nätet några år senare efter en kurs i humanekologi. Ämnet som skulle förändra hela min värld. Affluenza.se känns så rätt.

Numera har de alla slutat blogga och många av er andra vars vardag jag följt genom åren har bloggat mindre och mindre den sista tiden. Själv har jag känt mig lite bortkommen på sistone. Känt mig velig i mitt bloggande, som så många gånger förr. Ska jag sluta blogga? Ta nya tag och inrikta bloggen på enbart fotografi? Eller miljöfrågor? Båda ligger mig så varmt om hjärtat. Ibland saknar jag tiden då jag var mer personlig i bloggen, jag upplever att jag har lite svårt för att skriva så idag. Jag vill, men upplever att jag inte alltid kan.

Jag har för övrigt beslutat mig för att inte vara så rabiat i min anonymitet, och har – hör och häpna! – bestämt mig för att ge ut adressen hit till en person som faktiskt känner mig i verkligheten. Stort. Och väldigt skrämmande.

Denna bild togs i samband med valet i september, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då jag inte har någon som helst lust att översätta det jag skrev på Flickr den dagen kopierar jag helt sonika in texten därifrån… Ursäkta min kassa engelska haha.

Read the rest of this entry »

Citytunneln, Malmö

Är det verkligen så att dagens ungdom behöver ha praktiskt taget allt serverat på ett silverfat? Varje gång jag sätter mig på en ny kurs slås jag av hur lite information de egentligen behöver leta efter själva och hur mycket de helt plötsligt har att säga till om. I förmiddags var jag på introduktionskursen på en gammal fempoängare på B-nivå jag inte gjorde då det begav sig. Jag ska läsa på distans även denna termin men jag finner det lite trist att inte träffa så mycket människor och tiden räcker lyckligtvis till att ta någon kurs vid sidan av under våren.

När jag gick den kursen (och även på C-nivån) registrerade man sig givetvis men all info om hur man skulle gå tillväga vid olika situationer fick man ju första dagen på A-nivån. Idag stod en kvinna från studievägledningen och berättade allt för di stackars eleverna som uppenbarligen behövde höra samma information igen. Utöver detta fick vi ett flersidigt häfte bestående av grundläggande information. Jag vet faktiskt inte vilket som är värst – om folk överlag har blivit dummare eller om de på institutionen bara förmodar att så är fallet.

Igår fick jag mig en tankeställare. Jag råkade stöta på en person på nätet som en gång i tiden fanns långt ute i periferin av min bekantskapskrets. Han har tydligen en egen studio numera och har enligt sig själv varit en aktiv fotograf i princip hela sitt liv. Studion hade han haft sedan 2006 och på hemsidan fanns en del exempel på bröllop och diverse porträtt han fotograferat genom åren.

Eh?

Här går jag och får ständigt höra att jag borde starta ett företag, att jag borde satsa på min fotografi. Nej. Jag är verkligen inte där än, men vem vet om några år? Vad jag blir förbannad på är mig själv. Hur jag tenderar att trycka ned mina egna bilder, hur jag – i samtal med andra – talar ned min egen betydelse vid själva fototillfället. Ge mig gärna negativ kritik som gör att jag kan förändra, positiv kritik däremot har jag väldigt svårt att ta. Att skryta om att jag är duktig – det är inte jag. Att ens antyda att jag kan någonting om fotografi inför människor som inte är i min omedelbara familjekrets sker liksom inte.

Sen har vi en människa som arbetar som fotograf trots att han uppenbarligen inte vet vad bländare under 5.6 är. Som faktiskt fick till en någorlunda bra komposition i kanske 10 fall av typ 40. Som i mina ögon tar bilder liknande de jag själv tog när jag var nybörjare vad gäller systemkameror. Bakgrundsoskärpa, vad är det?

Det skakar mig lite. Jag kanske inte är så förbannat dålig som jag försöker få folk att tro.

Vad trött jag är på idioter. Folk som inte förstår, som inte vill förstå. Det värsta är när de finns på sambons sida av vänkretsen, de träffas så pass sällan så jag biter mig oftare i tungan med dem än vad jag gör med mina egna vänner. Värre än idioter är idioter som försöker idiotförklara mig. Sambons vänner samt deras respektive är alla äldre än mig och trots att jag överlag är mer världsvan – och har betydligt mer utbildning – än dem är det lite av “lilla gumman” känslan som kommer fram emellanåt med vissa av dem.

Tröttsamt. Mycket tröttsamt.

Nu vill en av dem ha bilder på barnen jag tog i somras. Sure thing. Men att bara skriva att hon skall göra en fotobok hjälper ju föga. Så i mail efter mail har jag nu försökt få fram vad det är för slags fotobok, och fortfarande – efter tre mail – har jag ännu inte fått veta vilken storlek det gäller. Den här kommentaren jag fick i förmiddags fick mig att börja se rött: Jag gör en fotobok på datorn. Jag ska skicka iväg den digitalt för tryck hos Elgiganten. Hoppas du fattar.

Ja. Jag fattar. Gör mig inte dummare än vad jag är. Men du fattar uppenbarligen fortfarande inte vad jag sagt hela tiden. Jag vill veta storlek. Någon som vill försöka sig på att gissa vilken av fotoböckerna hon har i åtanke?… Frågan är hur nedlåtande jag kan vara tillbaka?

Något jag finner intressant är det här med definitioner. Det damp ned ett brev från tandläkaren igår som undrade vart Wille tog vägen häromdagen. Brevet hade tydligen kommit på villovägar bland vår post här hemma och således hade varken jag eller sambon informerats om att grabben skulle inställa sig hos tandläkaren denna vecka. I brevet var de var vänliga nog att reservera en ny tid åt honom och poängterade just att “men visst händer det att man glömmer överenskommelser ibland”.

Överenskommelse? Seriöst? Brev skickas ut, en tid har bokats utan någon som helst påverkan från min sida. Och jag som trodde att en överenskommelse var något två parter gemensamt kommit överens om? My bad Folktandvården, my bad…

Hittade denna mycket informativa kortfilm angående gifterna som tillverkarna envisas med att stoppa i kosmetikan. Själv använder jag inte smink, men alla tvålar, schampon och diverse krämer vi använder oss av här hemma är noga utvalda med så lite gifter som möjligt.* För tillfället kör jag endast Änglamark då de andra ekologiska produkterna jag testat innehåller ämnet linalool som jag upptäckt att jag är känslig mot.

Faktum är att jag har lite svårt att förstå varför gemene man/kvinna väljer att använda sig av produkter som är till bredden fulla av gifter med tanke på informationen som finns idag. Men sen är jag också en informations-tjej. Har jag inte infon söker jag reda på den. Och när jag väl har informationen förändrar jag mitt beteende.

* Undantaget är kortisonsalvorna vi använder oss av som tyvärr innehåller ett gäng gifter, men det är lite att välja mellan pest eller kolera – gifter eller kliande eksem på grabbens ben under höstarna/vintrarna. Vi använder dem dock så lite som möjligt.