Jag har genom alla år fått höra att vår samsovning kommer att skapa problem. Ska inte grabben börja sova själv snart? Nej. Så fort han fick ett eget rum vid runt 3 års ålder möblerade vi rummet med en säng, om han skulle vara intresserad. Genom åren har den används till gäster samt till allehanda olika lekar – alltid bäddad, alltid redo. Men utan tvång.
Vissa av kompisarna (främst på sambons sida, mina vänner vet hur stark jag är i mina åsikter och har nog inte funnit det konstigt alls) har tyckt att det hela varit lite löjligt, jag har i deras ögon lyssnat för mycket på mitt barn och inte tvingat honom tillräckligt – med andra ord måste ju Wille vara den som bestämmer i vår familj! [..suck, så är det naturligtvis inte..] Faktum är att under gemensamma semestrar har de haft större problem med att söva sina barn än vi vår. Självklart har det funnits gånger då man bara legat och väntat på att ungen skulle somna, men överlag är jag väldigt nöjd med vårt agerande. Sedan Tyra kom sover Wille i egen säng, men de första 8-9 månaderna sov sambon där också. Mycket förändrades ju i och med hennes ankomst och vi ville för allt i världen inte att han skulle känna sig utanför bebisbubblan.
Att grabben är den mest sociala och trygga personen jag vet känns som en liten, men välbehövd, knäpp på näsan. Alla fåniga kommentarer jag fått genom åren, vilket kjoltyg grabben skulle bli etc. Behöver jag säga att det känns riktigt bra? Jag kan f ö meddela att grabben kan somna själv, men föredrar att somna tillsammans med oss. När sambon är borta somnar Wille i soffan, ofta till ljudet av mig och Tyra. Inom loppet av 10 minuter sover han som en stock och en stund senare bärs han in till sin säng.
På semestern fick vi sällskap i sängen i form av kompisens dotter som tyckte det var så mysigt att sova ihop.
Faktum är att jag har haft lite problem med dagens tema. Något jag beundrar? Svårt. Jag är inte lätt att imponera på.
