Jag vill bara påpeka att här gnälls det inte över allergiker i samhället utan någon som helst erfarenhet samt att jag själv är aktiv i mina försök att påverka min egen allergi. Jag tar sedan två år tillbaka allergisprutor och de första 15 veckorna gick jag till MAS en gång i veckan för att ta en spruta i vardera arm. När jag åker till mina föreläsningar tar jag aldrig länsbussen utan väljer tåget där det finns djurfria vagnar. De få gånger jag överhuvudtaget tar stadsbussen står jag upp och försöker att inte bumpa in i andra människor för att slippa allergener så gott det går.
Redan som treåring konstaterades det att jag var pälsdjursallergiker, och detta blev värre då jag som femtonåring förälskade mig i en hundägare. Tre månader senare hade jag utvecklat astma och vid flera tillfällen tvingades jag åka till akuten för att sitta med syrgasmask. Jag var otroligt korkad och lyssnade inte på min kropp och accepterade helt enkelt inte att jag inte kunde vara i närheten av djur. Jag – som älskade djur av alla olika slag – struntade fullkomligt i vad läkarna sade åt mig.
Genom åren har min allergi ändå varit hanterbar, fram till den ödesdigra dagen då vi flyttade in i en lägenhet där det på samma plan fanns inte mindre än 3 hundar och ett gäng katter. Jag tänker inte gå in på alla detaljer med varför vi tvingades ta just den lägenheten eller varför vi bodde kvar så länge som vi gjorde (måhända kommer det sedermera ett lösenskyddat inlägg om detta), men så var det. Städningen i trapphuset var verkligen under all kritik och när vi öppnade ytterdörren kunde hårbollar komma in i hallen. Min kropp blev sämre och sämre och slutligen blev jag så dålig att jag isolerade mig. Jag gick helt enkelt inte utanför dörren. Sista månaden vi bodde där gick jag ut en gång. Många av er lärde förresten känna mig under denna tid. Internet – det blev mitt sätt att socialisera utan att behöva utsätta mig för allergenerna i trapphuset.
Numera sätter jag mig själv och min kropps fysiska tillstånd i fokus. Jag får ständigt stå upp för och försvara min allergi och mitt sätt att hantera vardagen och jag är tacksam över att jag överlag har ett sånt bra självförtroende. Jag har inga som helst problem med att ställa krav på folk jag skall träffa – ta nytvättade kläder på er om vi skall träffas, och gosa för i helvete inte med era djur innan ni går utanför dörren.
Dock blir jag innerligt trött på att människor inte förstår att jag också vill må bra. De som inte klarar av att strunta i att klappa katten innan de träffar mig kan ju inte tycka att jag som människa är mycket värd, och de ryker snabbare än ögat. För mig finns inga gråzoner, djur gör mig sjuk och det finns inga argument i världen ni kan ge mig för att det skall vara ok att jag skall gå och vara sjuk för er ”rätt” att ha med era djur vart ni än går. Vissa i min närhet tycker att jag är på gränsen till rabiat, men faktum är att min kropp blir sjuk av djur. Punkt. That´s it.
Suck it up.
PS. En del av oss tog upp det här med häst i mitt tidigare inlägg. Här kan man läsa följande:
Det har visats att det räcker med att någon enstaka elev i en skolklass rider för att någon annan i klassen ska kunna utveckla hästallergi, utan att ha någon egen direktkontakt med hästar. Likaså kan det vara tillräckligt för att utlösa allergibesvär att träffa en ryttare som inte tvättat håret.
Längta efter Wilhelms skolstart? Eh nej. Fasar är det rätta ordet.
