Bland det bästa jag vet när det gäller dotra är stunden då hon skall sova. När hon ligger i min famn i soffan och vi busar lite lätt, gosar med varandra och pratar. Känner på en näsa. Tittar på en tå. Tittar varandra in i ögonen och bara finns. Mitt hjärta svämmar över av all kärlek.
En ovälkommen gäst har nästlas sig in i vårt hem. De sista dagarna har det känts som att undertecknad har befunnit sig på en liten, men något svajande, båt och huvudvärken har suttit som en smäck. Jag börjar dock känna mig något piggare så jag ska lägga ned lite krut på att uppdatera fotoutmaningen.
Pildammsparken, 2010
Intresset att dokumentera har funnits så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft ett öga för detaljer och till viss del är det tack vare mitt deltagande i EFIT genom åren som fått mig att gro och utvecklas som fotograf. Det har, i mina ögon, inte varit ett alternativ att fotografera samma saker gång på gång utan jag har sett detta som en möjlighet till utveckling. Genom åren har jag försökt att inte vara så repetitiv i mitt dokumenterande av dagarna.
Att titta igenom mina gamla efit-dagar känns som att göra en resa. Inte bara i tid och rum, utan även en resa genom min fotografiska utveckling, dels när det gäller mitt tankesätt men även ur ett kameraperspektiv. Hur jag gått från att fota med kompaktkamera till systemkamera, från att gladeligen ha fotat med zoom till att älska att fota med fasta objektiv, från att fota närbilder med bländare 22 (med blixt naturligtvis) till att bli en bländarjunkie som inte gärna fotar med lägre bländare än 2.2, helst med full bländare. Naturligt ljus och bokeh är min melodi numera.
Som ni ser är många av dagarna privata numera, det har mest att göra med att de iordninggjorda bilderna gömde sig på diverse hårddiskar när jag flyttade bloggen till affluenza.se. Endera dagen ska jag ta mig tid att förminska och ladda upp dem igen.
Är du intresserad av att delta? Det är roligare än vad man tror. 
*raggar deltagare från fotoutmaningen*
8:40 – På väg hem från Willes skola. Vi har varit vakna i dryga 2 h men jag har inte idats fota förrän nu.
Min dotter är så festlig att umgås med. Hon är alltid så glad och nyfiken, och dagarna fylls med många skratt. Jag hade glömt bort hur roliga och smarta små barn är. Det är onekligen en ynnest att få uppleva hennes upptäckande av världen, att få ta del av ytterligare ett barns kreativitet, fantasi och levnadsglädje.
Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore · 4. Letterbox · 5. Something you wore · 6. Makes you smile ·
Grå brevlåda, någonstans på Österlen.
Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast · 3. Something you adore ·
Sambon tyckte att jag skulle skriva om hur jag beundrar hans tålamod vad gäller mig, men näääh. Faktum är att jag har haft lite problem med dagens tema. Något jag beundrar? Svårt. Jag är inte lätt att imponera på.
Det närmaste jag kan komma är en egenskap, som jag faktiskt även finner hos mig själv, och det är modet och förmågan att ändra saker man inte är nöjd med (Jante sparkar mig för fullt just nu, men jag är ju trots allt anonym här på bloggen så jag bestämde mig för att publicera inlägget ändå, trots att det känns lite läskigt att vara så här personlig). Människor som ser till att förändra sin vardag och världen till det bättre – de beundrar jag. Att bara klaga år ut och år in ligger inte för mig, och om jag väl skulle göra det så är ämnet uppenbarligen av så lite betydelse för mig att jag inte är villig att ändra mig.
Jag utvecklas ständigt rent mentalt, men fysiskt så hade jag gått in i en vägg ett par år efter Willes födelse. Graviditetskilona var borta, men som en del av er vet bodde vi verkligen illa ur en allergisynpunkt – på vårt plan bodde inte mindre än 3 hundar och ett gäng katter, varav en del gärna var ute i den minimala trappuppgången flera timmar om dagen. Stora hårtussar åkte in i vår lägenhet var gång vi öppnade dörren, och jag blev så dålig att jag till slut vägrade gå ut. Började isolera mig. Flera av er träffade på mig här på nätet under den tiden.
Kilona blev fler och fler under denna tid, men en dag fick jag nog. Jag fick se en bild på mig själv och jag kände att nu, nu orkar jag inte detta mer. Jag saknade mig själv, inte bara rent fysiskt utan också psykiskt – mitt vanliga glada och sociala jag var som bortblåst. Vi fixade annan lägenhet, och när vi flyttat slutade jag amma Wille (han var 2 år och 9 månader) och påbörjade en påskur för att gå ned i vikt. Jag har alltid sagt att han skulle få sluta amma när han ville, men jag kände att jag inte klarade av att gå och må dåligt mer. Min rena kur på 13 veckor gav -21 kg, något jag för alltid kommer att vara stolt över.
Nedan ser ni en bild sambon tog efter 14 kilos viktnedgång.
(här har ni min ursprungsvikt före graviditeten, plussa på drygt 20 kilo så har ni mig förra maj. bantning under amning är verkligen inte min melodi så jag tar det väldigt lugnt med vikttankarna)
Mina tidigare bidrag finner ni här:
1. You · 2. Breakfast ·
Nu är det officiellt sommar! hojtade sambon glatt när han stod redo att åka till jobbet i morse iklädd ett par shorts (och långärmat). Själv skulle jag emellertid vänta en vecka eller två, men han är en något mindre fryslort än vad jag är. Faktum är att vi hade ett väldigt fint väder igår – trots den malmöitiska blåsten gick jag under en längre stund runt i en tunn långärmad tröja samt jeans.
Nå? Någon mer som vill vara med på fotoutmaningen? Kom igeeeen nu!
…kände jag mig stor som en flodhäst. Solen strålade, vi hade shorts och t-shirt väder och alla utom mellanbrorsan hade samlats för att äta lite mat hos mamma och pappa. Jag kom hem med porträtt på mig, familjefoto på mig/sambon/Wille, Wille samt lillbrorsan. Till och med sambon kom med på en (snygg) bild. Någon tenderar att göra fula miner så fort kameran kommer fram, sen ställer han sig frågande till varför jag inte har så många [vettiga] porträtt på honom? Mmmhmm, verkligen underligt… 
Wille och mamma spelar någon slags boll.
Porträttfotografering bland vitsipporna – check!
(Wille och jag satt precis och skrattade åt de bilderna, han kollar nog in i kameran typ två gånger och det blev inte många bra. Solen lös för starkt, reflexskärmen var jobbig, han hade svårt att sitta still – allt var bara fel, fel, fel haha.)
Tyra ploppade ut (jag överdriver inte, precis som med Wille sade det plopp! så var ungen ute) veckan efter bilderna togs. <3
