Vanlig vy i skogarna vid mina föräldrars hus.

Jag har varit bloggsugen i flera dagar men nu när jag äntligen finner tid är lusten borta. Vardagen spinner på i sin vanliga mak och det är ju egentligen inte så mycket intressant som händer här hemma. Jag skulle egentligen kunna skriva om hur underbart jag tycker det är att uppleva världen genom Tyras ögon, om hur hon just nu tycker om att ställa sig upp varhelst hon kommer åt, om hur roligt hon verkar tycka det är att gå, och som i sin lilla värld verkar tro att hon behärskar just detta utan någon som helst hjälp, om hur hon nöjt lärt sig vinka eller att hon – just idag – börjat pratsjunga när hon sitter och leker vid matbordet. Att brorsan är stora idolen som nästan alltid får henne att brista ut i skratt, att hon varje dag får mig att känna glädje och tacksamhet. Precis som sin bror. Eller att Wille börjat träna karate, att han är betydligt bättre i skolan än vad han ger sig själv cred för och att han fyller hela ÅTTA år denna vecka. Om hur han på skolan skryter om sin sööööta syster samt med stort leende berättar hur han och morsan klarat av alla banorna på Indiana Jones LEGO-spel. (hur blev jag morsan helt plötsligt?!)

Nej. Jag struntar i att skriva om vardagen. Ni får nöja er med en något höstlig bild – tagen i söndags.