affluenza.se

Min älskade, underbara farmor tog sina sista andetag i lördags. Hon betydde väldigt mycket för mig, något man kanske kunnat skönja här på bloggen genom åren. Farmor var urtypen för hemmafru på 40- och 50-talet, med sin erfarenhet som kallskänka på Stadshotellet i staden (där hon för övrigt träffade farfar och kärlek uppstod) var hon en bullmamma uti fingerspetsarna. Varje gång vi kom till dem om somrarna var frysen till bredden fylld med kakor av allehanda slag, och vi fikade minst en gång om dagen med kakor, saft och kaffe.

Något man inte kunde se på henne, där hon stod – liten och blid men sina glittrande blåa ögon och kritvita hår – var hennes starka engagemang i politiken. Hon växte upp med två föräldrar som satte politik före familj, som stod upp för det de trodde på. En egenskap de förde över till henne, och vidare genom leden. Något hon däremot inte delade med sina föräldrar var synen på barnen. Hennes egna betydde allt för henne, hon har stått som en fura vid min faders sida genom alla år. Alltid där, redo att ge kärlek, skratt eller ett litet välmenande råd.

Trots att det varit så många mil emellan har vi haft en nära relation. Barndomens somrar spenderades hos farmor och farfar, och emellanåt kom de ned till oss. Hon kuskade ned till Västafrika vid sjuttio års ålder för att hälsa på oss, och efter att min farfar gick bort brukade hon tillbringa två månader om året nere i Skåne hos oss – en månad vid juletid och en månad varje sommar. När orken började tryta återupptog vi semestrarna i Luleå, denna gång med tillhörande respektive och barn. Som flera av er noterat bodde jag hos henne under två år i tjugoårsåldern, och vi fick oss många glada skratt under den tiden.

I min värld har hon stått för trygghet, kärlek, en stor portion humor samt att stå för det man tycker. Hon har alltid trott på mig, stått på min sida och uppmuntrat mig att ta steget mot det jag egentligen vill göra. Jag är så glad att hon har träffat båda mina barn, att vi genom åren spenderat en sommarvecka hos henne varje år – precis som jag själv gjorde när jag var liten. Det stora gröna huset, fullt med gömmor och hemligheter för ett litet barn, står kvar där än. Väggarna hennes bror målade på finns kvar, i alla fall tills huset är sålt och nästa familj flyttar in.

Ena väggen i vardagsrummet består av en vackert målad väv, bilden visar ungefär 1/9 av väggmålningen.

Ute vid stugan njuter pojkarna av badet, och Tyra – iklädd min gamla klänning – roar sig med att undersöka stenarna <3

Den senaste veckan har spenderats i mitt älskade Luleå. På en halvdammig vind i det stora gröna huset min pappa föddes samt växte upp i har vi legat tätt, tätt, tätt hela familjen. Jag blev i vanlig anda påmind om mina barndomssomrar i norr och vart man än vänder sig i huset ligger nostalgin tät. Staketet i vardagsrummet samt de två stora väggmålningar som min farmors bror skapade någon gång innan jag föddes, målningar som alltid får det att le i hjärtat på mig, som får mig att känna mig trygg och älskad. Prydnadssakerna jag vuxit upp med, gamla bilder på nära och kära, de vackert illustrerade barnböckerna, den knarrande dörren till stora skafferiet, möbler, lakan och köksattiraljer – allt finns på samma plats de gjort under de senaste tre decennierna.

Jag älskar det!

Jag igen alltså. Projektet gick inte på långa vägar lika enkelt som jag tänkt mig då sjukdom samt datorstrul stod i vägen. Dock har jag lagt upp alla bilder inom loppet av en månad, precis som jag föresatt mig. Yaaay. Jag upplever också att jag har lyckats med att vara något mer personlig här på bloggen, hoppas att ni också uppfattar det så.

Bilden nedan är tagen någon gång under åren i Västafrika, ungefär -86 tror jag. Idolerna var Madonna och Michael Jackson och stora kärleken hette John. På dagarna gick jag i skolan (8:15-16:40 utöver 3 timmars siesta) och kvällarna spenderades ofta med kompisar. Vi smög på varandra, gick på marknaden och tjuvköpte cigaretter, cyklade till konstiga ställen och undersökte gamla rostiga båtar som satt fast i leran, vi lekte inne, vi lekte ute, sov över hos varandra och sprang ute om kvällarna, vi liftade till kompisarna i bairron, vi gick på discon och fester för både barn och vuxna. Living life to it´s fullest.

Kaxig redan som 11-åring.

1. You.
2. Breakfast.
3. Something you adore.
4. Letterbox.
5. Something you wore.
6. Makes you smile.
7. Favourite.
8. Your sky.
9. Daily routine.
10. Childhood.
11. Where you sleep.
12. Close-up.
13. In your bag.
14. Something you´re reading.
15. Happiness.
16. Morning.
17. Water.
18. Something you bought.
19. Sweet.
20. Someone you love.
21. Reflection.
22. Your shoes.
23. Something old.
24. Guilty pleasure.
25. Something you made.
26. Colour.
27. Lunch.
28. Light.
29. Inside your fridge.
30. Nature.
31. You, again.

…som igår likställde Attachment Parenting med Curlingförälder. Det var synnerligen opåläst gjort.

(jag blev glad när jag läste era kommenterar under inlägget om samsovning, härligt att höra att fler gör som vi)

Något ni snart börjar höra till leda här i bloggen är hur starkt påverkad jag blev av mina tre uppväxtår i Västafrika. Vår hushållerska, som jag skrivit om förr, födde flera barn under vår tid där och den jag knöt an till mest hette Ana. Ana ammades och bars precis som de andra afrikanska barnen i landet på den tiden – länge, ofta och i sjal, både på ryggen och magen.

Redan där och då, vid en 12-13 års ålder, bestämde jag mig för att bära mitt framtida barn i sjal. Det finns till och med bilder på mig där jag bär Ana på ryggen, vilket är väldigt roligt att ha idag. Tyvärr har min gode fader snott tillbaka en del bilder jag i min tur tagit från mina föräldrars gamla fotoalbum, så nedan visar jag istället en bild på mig i tolvårsåldern, bärandes på unge Eriksson.

(jag använder mig av MaM ECO)

Bergnäsbron, Luleå.

Jag gillar verkligen den här bilden, och känslorna den frammanar. Att åka hem från Luleå tenderar ju inte att stå på min topplista precis men vi hade så kul i bilen jag, brorsan och kusinen när vi åkte ut till Kallax den här dagen. Solen strålade, vädret var underbart och vi hade (som vanligt) haft en underbar vecka hos min älskade farmor. Där och då, just i den stunden, stod livet på topp.

Som jag skrivit tidigare (senast i förra utmaningen hos Kristina) är jag en riktig sommarflicka, så länge jag kan komma ihåg har jag älskat sommaren. Tidiga minnen gör sig gällande barfotaspring i norrländska skogar, borttappade fotkedjor och blåbärsfärgade läppar. Dansbanan vid slutet av en fullbevuxen stig. Umgänge med en farmor och farfar som jag håller så kär. Utforskande av deras hemlighetsfulla hus med många trappor och vrår, till bredden full med saker. Bad och spiggfiske vid deras sommarstuga. Myggbiten och solkysst andades jag in ångorna av surströmmingen, en maträtt jag mer än gärna äter idag.

Spola fram ett par år. Ett beslut tas, familjen skall flytta till varmare breddgrader. Ledsamheten i att lämna vänner övergår i en nyfikenhet – vad står bakom hörnet? Varma dagar spenderas på playan i Lissabon, chokladmousse intas sena kvällar. Skoj och stoj tillsammans med andra barn på hotellet då föräldrarna går språkkurser.

Sen så äntligen – första mötet med nya landet. Mörkret, ljuden, allt kändes annorlunda. Ett myller av människor. Första stegen från flygplanet var som att gå in i en vägg, en vägg av värme. Fuktig värme. Nytt liv började. Ett liv som kändes så full av frihet, av en värme så tärande och ett regn som kändes som att himlen höll på att ramla ned. Gräshoppor, kackerlackor, grilhos. Sophögarna som låg i drivor, den röda torra sanden. En enorm kärlek till staden jag kände så väl. Allt i en enda salig underbar blandning.

Sommar, sommar, sommar.

Frihet.

Bilden togs som en del i en diptyk för 365.

Ovan ser ni min gamla utslitna Misfits tröja, den är hålig, stor och urtvättad, men ack så skön! Jag har även en ursnygg munkjacka med tryck på både fram- och baksida, men kan inte riktigt ha den för tillfället. Graviditetskilona har som sagt inte direkt prioriterats under året som gått, så jag väntar in den ett tag.

En gång i tiden hade jag betydligt fler bandtröjor (främst ett par stycken med Ramones och Sator, men även Charta 77 samt en ursnygg Psychotic Youth tröja som jag hade fått av pojkvännen) men någon jävel snodde hela min ryggsäck på Hultsfredsfestivalen ett år. Snacka om att jag var förbannad. Och besviken då många av dem inte gick att hitta igen.

Må du bada i skit din tjuv.

…bodde jag på flertalet olika platser. Något som jag brukar återkomma till lite då och då i bloggen är åren i Väst-Afrika. Hur livet där under tre år påverkat mig så fundamentalt, in i både kropp och själ. Hur intresset för andra kulturer föddes, kärleken till ett annat land. Självständigheten, känslan att känna sin stad utan och innan och älska den till fullo.

Mitt gamla hus

Bilden nedan tog jag i januari då jag hade tema “Kärlek” på mitt 365-år. Denna flaska fick jag av Rosa, vår hushållerska när vi bodde i Väst-Afrika under 80-talet och det är tänkt att man skall använda den vid giftermål. Bruden skall gå med flaskan på huvudet runt mannen ett par gånger under själva ceremonin. Jag älskade Rosa och jag kommer för alltid att värdesätta flaskan, tyvärr dog hon i AIDS ett par år efter att vi flyttat hem till Sverige.